6 juni 2015

En ledarskribents ansvar

Jag ligger inte helt i fas. DÀrför upptÀcker jag Christian Dahlgrens ledare i Corren frÄn igÄr först idag. Jag lÀser texten och tÀnker
"Du har inte en aning om vad det hÀr handlar om!"
Dahlgren inbillar sig att en hemmasittare Àr en elev som i största allmÀnhet Àr ovillig att gÄ i skolan. Att det bara Àr att skÀrpa sig. Till och med den 17-Ärige Carl Bildt fattade det. Dahlgren tror ocksÄ att hemmasittarnas förÀldrar Àr ett gÀng slashasar som ger blanka den i ifall ders barn gÄr i skolan eller inte. Jag lÀser bokstav för bokstav, mening för mening och vet att det Àr just sÄ hÀr okunskapen ser ut i Sverige. Okunskap som fÄr fÀste och nÄr ut via en ledarkolumn i en dagstidning.
Riktigt dÄligt mÄr jag nÀr jag lÀser det hÀr:


Jag ska berÀtta nÄgot för dig Christian.
Min son har "skolkat". Massor! Det Àr inte för att han i största allmÀnhet struntar i skolplikten eller inte förstÄr att den finns. Hans exakta val för att inte gÄ till skolan Àr hans egna, men fy och skam - jag kan förstÄ att han valt att lÄta bli. För om man bemöts av den okunskap, som bland annat du stÄr för, har man kanske inte sÄ mÄnga andra val. NÀr praxis Àr att köra pÄ sÄ det ryker i samma fil och fart med alla elever, sÄ kommer vi ohjÀlpligt hamna i det lÀget att nÄgra vÀljer att stanna eller köra av vÀgen. Om vi inte vill eller kan förstÄ varje elevs möjlighter och styrkor dÄ har vi inte i skolan eller skoldebatten att göra.

Carl Bildt var 17 Ă„r nĂ€r han fick uttala sig i TV. Min son fyller 17 Ă„r pĂ„ mĂ„ndag. Han gĂ„r inte i skolan just nu, för vet du vad... Han Ă€r pĂ„ rymmen. Inte bara bildligt talat, utan pĂ„ riktigt. Hans sista Ă„r i grundskolan valde han att avsluta genom att sticka hemifrĂ„n. 17 Ă„r - lika gammal som Carl Bildt, men utan möjlighet att fĂ„ sin röst hörd. Jag vet inte var han Ă€r eller hur han har det. MĂ„r han bra? Äter han som han ska eller har han tillrĂ€ckligt med klĂ€der för att slippa tvĂ€tta varje dag? Det Ă€r vardagsfrĂ„gor som du (om du har egna barn) lĂ€tt kan kontrollera och ha koll pĂ„. Det kan inte jag. För min son har inte rent bildligt rymt hemifrĂ„n - han har gjort det pĂ„ riktigt. Vill du kalla det för "skolk" sĂ„ sĂ€tt dig ner och lyssna pĂ„ dom som kan mer om det hĂ€r Ă€n vad du gör.

Jag har försökt i mĂ„nga Ă„r att hjĂ€lpa min son att fĂ„ den utbildning han har rĂ€tt till. Sonen tycker att det sĂ€tt jag pratar pĂ„ med lĂ€rare och myndigheter Ă€r som om jag trodde att han "Ă€r för dum för att förstĂ„". Men i Ă€rlighetens namn sĂ„ tror jag inte det, för min son Ă€r smartare Ă€n de flesta. Det jag dĂ€remot tror Ă€r att lĂ€rare och myndigheter Ă€r "för dumma att förstĂ„". Eller (rĂ€ttare sagt) inte har den kunskap de behöver för att förstĂ„. 
Jag Ă€r ingen slashas som struntar i ifall sonen gĂ„r i skolan eller inte. Jag kunde dĂ€remot inte lyfta ens min (dĂ„) 14-Ă„riga son under armen och vandra ivĂ€g med honom till skolan. Ännu svĂ„rare Ă€r det nu. Av flera skĂ€l. Och nu har vi kommit till det lĂ€get att jag inte vill det. Nu Ă€r han nĂ€stan pĂ„ dagen 17 Ă„r gammal och pĂ„ vĂ€gen dit har han blivit sviken av bĂ„de lĂ€rare, skola, myndigheter och mig. Vill han inte gĂ„ i skolan nu sĂ„ mĂ„ste han inte. Han har gĂ„tt ut grundskolan och jag accepterar hans val, Ă€ven om jag naturligtvis mĂ„r vĂ€ldigt dĂ„ligt av att inte ha honom hemma.
För du förstĂ„r, Christian, nĂ€r man sitter med myndigheter och pĂ„talar vikten av det ena eller andra (och samtidigt indirekt förolĂ€mpar sin son), eftersom man vill att ens son ska bli lyssnad pĂ„, sĂ„ gör man inte det för att man tycker att det Ă€r roligt att ta tjĂ€nstledigt utan lön flertalet dagar. Men det finns ingen garanti för att alla 17-Ă„ringar blir lyssnade pĂ„. För alla ungdomar ser inte idĂ©n eller syftet med att vara elevrĂ„dsordförande och gĂ„ pĂ„ Östra Real.

Din ledare osar okunskap och osolidariskt tÀnkande. Min son Àr mer intellektuell Àn bÄde dig och 17-Ärige Carl Bildt, men han tÀnker pÄ ett annat sÀtt. Du har som ledarskribent en uppgift att förmedla Äsikter. Det vore sÄ mycket bÀttre om du hade kunskap kring det du vill förmedla. Har man en plattform sÄ har man ocksÄ ett ansvar. Du brister större i det ansvaret Àn vad jag anser att min son gör nÀr han vÀljer att "skolka", för min son har ingen annan plattform att fÄ ut sitt budskap pÄ. Inte ens jag som förÀlder rÀcker till dÀr. SÄ nÀr Skolinspektionen, SKL och SMSP vÀljer att försöka ge alla hemmasittare en röst, dÄ tycker du att det borde rÀcka med att eleverna inser att de "har ett ansvar att sköta sig", för det förstod ju Carl Bildt. Vad jag vet har inte Carl Bildt autism. Vad jag vet sÄ har inte heller du autism. SÄ jag har ett rÄd till dig:
SkÀrp dig!


Albin har idag varit försvunnen i 16 dagar

5 juni 2015

Det ena utesluter inte det andra - Ă„siktskorridorer om npf

Jag har lĂ€st en artikel om Ă„siktskorridorer i DN. Egentligen handlade det inte om skolan i första hand, men mina tankar vandrade dit i alla fall. Egentligen blev mitt eget fokus Ă€nnu mer snĂ€vt Ă€n sĂ„. Jag landade i tankar kring npf och vilka smala korridorer vi rör oss i dĂ€r.

Jag har förmÄnen att bÄde vara mamma till en son med autism och lÀrare med erfarenhet av att undervisa barn med olika funktionsnedsÀttningar i 19 Är. Det Àr en situation som inte Àr unik, men som ger bÄde fördelar och insikter som inte alla andra har. Med "alla andra" menar jag just de som rör sig i Äsiktskorridorerna.
Nu blir kanske det hÀr vÀldigt statiskt, men i ena korridoren rör sig lÀrare och andra pedagoger. I den andra korridoren rör sig förÀldrar till barn med npf. NÄgonstans mitt emellan de tvÄ sitter jag.

Eftersom jag har intresse i bÄda korridorerna sÄ diskuterar jag ocksÄ i de bÄda korridorerna. Det Àr hÀr som artikeln jag lÀste kommer in. För nÀr jag diskuterar med mina kollegor kan jag kÀnna att jag blir bemött av ganska aggressiva tongÄngar dÀr jag fÄr förklarat för mig att man inte kan förvÀnta sig att en lÀrare "ska klara allt". Om en elev behöver extra anpassningar sÄ kan man inte förvÀnta sig att den enskilde lÀrarens ska kunna ta hand om det. LÀrarens uppgift Àr att undervisa. Inte nog med det. LÀrarens uppgift Àr att undervisa pÄ en en nivÄ som gör att vi kan förbÀttrra PISA-resultat och lÀrarstatus. Jag hÄller med om det. Svensk undervisning mÄste hÄlla en standard som motsvarar höga förvÀntningar. Det jag inte hÄller med om Àr att vi i och med det ska lÀmna vissa elever bakom oss. Att det Àr elevernas uppgift att hÀnga med eller förvisas ut ur klassrummet. Att det Àr speciallÀrarens uppgift att "ta hand om" de hÀr eleverna. Alternativt kan eleven gÄ om eller placeras i en annan undervisningsform. NÀr jag tar upp frÄgan om att vi som lÀrare inte kan skjuta ifrÄn oss ansvaret pÄ det viset fÄr jag höra att det inte alls handlar om det. Det hÀr Àr för elevens bÀsta och inget annat. Men Àrligt talat... Om kunskapen kring npf hos lÀrare vore bÀttre sÄ skulle lÀrare i lika hög grad inte se det som nÄgon annans ansvar. Men i Äsiktskorridoren sÄ fÄr jag inte göra annat Àn att hÄlla med om att vi inte kan förvÀntas förÀndra vÄr undervisning. Det skrivs om att förÀldrar mÄste skÀrpa sig, att ohÀngda elever mÄste lÀra sig passa tider och att ekonomin inte tillÄter det ena eller det tredje. I de flesta fall Àr det ÀndÄ inte sÄ svÄrt. Egentligen. Det handlar om att undervisningen inte Àr bra om vi som lÀrare inte ser varje elev. Vi kan tjata om mer och fler resurser parallellt (och vi ska göra det) men ansvaret för alla elever Àr ÀndÄ vÄrt. Det Àr vÄr undervisning som behöver förÀndras.
Men det Àr svÄrt att vÄga se att de kunskaper man har inte rÀcker till. Det Àr svÄrt att se att det skulle vara lÀrarens enskilda ansvar i varje klassrum nÀr vi förvÀntas hÄlla hög klass pÄ undervisningen. Saken Àr ÀndÄ den att det ena inte behöver utesluta det andra.

NÀr jag diskuterar med andra förÀldrar kan jag bli bemött med ganska aggressiva tongÄngar. Jag vet att det stÀller stora krav pÄ den förÀlder som har ett barn med en funktionsnedsÀttning. Jag befinner mig trots allt i den situationen sjÀlv. Dessutom Àr jag i mÄngt och mycket ensam i att hantera de situationer som uppkommer. Eftersom jag arbetar som lÀrare ser jag ÀndÄ att jag har en insikt i skolan och lÀrarens vardag. Det Àr nÄgot som jag i förÀldrakorridoren försöker förmedla. Dels för att jag kan tolka lÀroplan och regler som gÀller inom skolan, men ocksÄ för att jag kan förklara hur saker och ting sker - eller inte sker - ur ett lÀrarperspektiv. Det handlar inte om att ursÀkta lÀrare (Àven om det inte heller alltid behövs) utan snarare om att öka förstÄelsen för skolperspektivet för att förÀldrar ska kunna navigera bÀttre i systemet för att kunna göra det bÀsta för sitt barn. NÀr jag dÄ försöker förklara hur det fungerar finns det dom som vÀldigt snabbt ropar pÄ skolinspektion och anmÀlningar. Det Àr vÀldigt mycket negativa Äsikter och tyckande om skolan som mÄnga gÄnger bottnar i dÄliga erfarenheter frÄn den egna skolgÄngen eller nÄgot som blir eftersom det i Äsiktskorridoren hetsas fram ett enekelspÄrigt sÀtt att se pÄ saker och ting.
Jag förstÄr och vet att mÄnga förÀldrar har bemötts pÄ ett vÀldigt trÄkigt och ibland felaktigt sÀtt. Det finns tyvÀrr en hel del vÀldigt dÄliga erfarenheter i den hÀr korridoren. Men det innebÀr inte att allt Àr ett fall för Skolinspektionen. Jag försöker istÀllet föresprÄka att man öppnar upp för samtal med skolan. Att man frÄgar varför vissa beslut har tagits och hur skolan tÀnker kring olika frÄgor, för det Àr lÄngt ifrÄn alltid sÄ att det har gjorts. Det kan vara svÄrt att se ett förÀldraansvar i att behöva samarbeta med skolan. Det Àr svÄrt att förstÄ och skilja pÄ vad som Àr skolans ansvar och vad det egentligen innebÀr gentemot vad som ligger i ett förÀldraansvar. FörÀldrar ska krÀva saker av skolan och förÀldrar har Àven de ett ansvar till kommunikation. Det ena utesluter inte det andra.

Jag sitter i bÄda Äsiktskorridorerna. Viljan att mötas verkar lika dÄliga i bÄda miljöerna, Àven om det finns undantag. Att vandra pÄ i en smal gÄng kan kÀnnas lugnande och tryggt. VÀggarna stöttar om du skulle rÄka snubbla till eller till och med vara pÄ vÀg att ramla. Om du kommer med instick sÄ Àr det som att slÄ upp stora hÄl i korridorvÀggarna. Har vi dÄlig balans, dvs kunskap, sÄ tror vi inte att vi kommer att klara av att gÄ vidare. Men det gör vi. Till en början kanske lite vingligt, men vi lÀr oss. Och om vi vÄgar lÄta de dÀr hÄlen stÄ öppna sÄ kan det hÀnda att vi fÄr syn pÄ varandra i vÄra parallella korridorer. Vi kanske till och med pÄ sikt kan skapa en korridor tillsammans.

Jag vill inte lÀrare nÄgot illa. Jag vill inte förÀldrar nÄgot illa. Jag vill öka kunskapen i bÄda korridorerna och skapa en inblick i hur det Àr att gÄ i varje korridor eller hur det kan vara att stÄ och titta in och försöka följa bÀgge. BÄda korridorerna har sina poÀnger. BÄda korridorerna behöver lyssna pÄ fotstegen i den andra korridoren.
Det ena utesluter inte det andra.



Corridor in old monastary, CC (by) Jan Fidler