Köpt behörighet

Det här är ett inlägg som jag inte vet vilken respons jag kommer att få på alls. Det kan jag iofs aldrig veta, men just det här känns som att trampa in i något som inte känns helt på sin plats att prata om. Alltså säger jag från början att det inte är en färdig tanke. Mer kan man säga att det är sådant som flyger in och ut ur hjärnan utan någon närmre struktur än.

Jag funderar över det här med erfarenhet. Det har pratat mycket om lärarlegitimation, av naturliga skäl. Förr hörde jag mycket oftare att det inte spelade någon större roll ifall läraren var utbildade eller inte. Det händer fortfarande att jag får höra att ”den bästa läraren jag hade var inte utbildad”, men det är inte lika vanligt skulle jag nog vilja säga. Lite av en parentes visserligen, men hur folk orkat ha koll på vilka som var utbildade eller inte, eller för den delen visste det över huvud taget, har varit något jag förundrats över. Talade de outbildade om det själva för sina elever, eller är det något man gissat sig till enligt principen ”alla outbildade lärare är bättre” eller vet man det automatiskt ändå? Jag har kanske bara dålig koll eller var på den tiden helt enkelt ointresserad, men jag hade aldrig under min grund- eller gymnasieutbildning någon reda på vem som var utbildad eller inte.
I vilket fall är det viktigt att en lärare är utbildad. Det har jag alltid tyckt. Jag resonerade att om nu de outbildade var så bra kunde det aldrig skada ifall de också skaffade sig den teoretiska utbildningen. En utbildad och erfaren lärare måste väl ändå vara det bästa har varit mitt resonemang. Sen är inget några garantier för att en lärare är bra. Alla yrken som har med människor att göra måste förankras i en personlighet som kan hantera sociala relationer. Ingen gillar att bli avsnäst av en kassörska på ICA, eller att mäklaren inte kan sitt jobb när hen ska ha visning av det hem du ska sälja. Kanske är det viktigare då vi har med sårbara människor att göra. Läkarens patienter och våra elever är oftast mer sårbara än andra grupper och därför blir vår förmåga att hantera sjuka människor respektive barn och ungdomar så mycket viktigare än andra yrkens.

Det är viktigt med utbildning. Vi vill att våra elever ska veta det. Vi vill att samhället ska förstå det och uppskatta lärares insatser efter det arbete vi faktiskt gör och inte det andra tror sig göra. Det är svårt för politiker att riktigt sätta sig in i det dagliga arbetet som en lärare gör. Det spelar ingen roll hur många skolor hen besöker eller hur många lärare hen pratar med. Att stå på golvet varje dag och möta eleverna är ett stort och viktigt jobb. Och svårt. Det kräver en hög förmåga att se individen och att anpassa undervisningen både efter läroplan, och elevens individuella situation. Efter kunskapsnivå, inlärningsmässigt och socialt.

Det är viktigt med utbildning. Det räcker inte med att vi har en lärarexamen utan vi måste också ha en lärarlegitimation. Hur reformen har gått till kan man tycka lite si och så om. Det gjorde jag i ett tidigare inlägg. Men om det nu finns en lärarlegitimation så måste det innebära att man lägger vikt vid att utbildade lärare är viktigt. Jag skickade in en kompletterande ansökan om utökad behörighet idag. Eftersom jag tog examen innan 2011 så slipper jag betala även nu när jag söker min utökade behörighet. Man kan säga att jag betalar för min legitimation med min erfarenhet. (I kombination med min utbildning.) Eftersom jag har arbetat i 17 år så kan jag inte tro att det ska bli något större problem. Sen borde det i ärlighetens och utbildningens namn bli en behörighet för gymnasiet också. Vi får se hur det går med den saken. Men när jag satt och fyllde i ansökan så insåg jag helt plötsligt att den erfarenhet som jag byggt på mig under åren är viktig. Samtidigt pratar vi så mycket lärarlegitimation att det känns som om erfarenhetsaspekten försvinner. Det här var nog första gången på ganska länge som erfarenhet betraktades som ett klart plus. Annars är jag, efter relativt många år i skolan nu, inte direkt varit van vid att det öppet pratas och diskuteras erfarenhet. Ibland kan jag nära på tyckas att det ofta kan fnysas åt erfarenhet i form av att det är lärare som är motsträviga mot att lämna sin trygga erfarenhetszon tillhör kategorin med erfarenhet. Erfarenhet i form av ”det där har vi prövat förut” eller ”jag har redan gjort det där en gång” ignoreras och stoppas undan när det tycker upp i samband med att tänka nytt och att skolutveckla. Att nämna att det har gått några år sen jag tog examen uppfattas inte alla gånger som comme-il-faut kan jag känna. En åsikt väger lika tungt oavsett hur många år du har stått på klassrumsgolvet. Helt sant. Men så var det ordet erfarenhet. Erfarenheten av att stå i klassrummet och undervisa i 40 år eller mer. En föreläsare som har satt sig i mitt minne är en kvinna som var 67 år. Det var under lärarutbildningen som jag fick förmånen att lyssna på henne. Hon sa att när hon var 63 år hade hon insett att hon hade tänkt helt fel kring undervisning. Då hade hon med hjälp av sina nya kunskaper och sin erfarenhet börjat undervisa på ett helt annat sätt. Det är något jag bär med mig fortfarande. Jag twittrade en gång med utgångspunkt från just det något i stil med:

”Om jag någon gång slutar att utvecklas och att ständigt lära nytt så be mig byta yrke.”

Tänk att vid 63 års ålder våga utmana sina egna erfarenheter. Det är modigt. Jag hopps att jag förblir så öppen som jag anser mig vara nu. Det finns inga garantier för det. Men just därför är det viktigt att lärares erfarenhet tas till vara. Vi säger att undervisningen ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet. Är vi alltid så bra på att diskutera erfarenhetens vikt. Inte bara den erfarenhet som kommer sig av att ha undervisat en kurs eller ämnesområde utan ett helt lärarliv. Förhållande vis har de lärare som går i pension nu eller snart väldigt dålig lön i förhållande till de som nyanställs. Visst det handlar om tillgång och efterfrågan och en hel del annat också. Men det är skevt. Är det så vi värderar lärarerfarenhet? Ger vi tillräckligt med utrymme åt erfarenhet? En erfaren lärares ord väger kanske inte tyngre, men det finns en nyans med som det inte går att utbilda sig till.

Utbildning och erfarenhet.

Det är viktigt med utbildning. Men vi glömmer att prata erfarenhet. Gör mig en tjänst. Även om du inte håller med om vad någon säger, så lyssna på erfarenhet och respektera den!

Jag vill att erfarenheter ska finnas med i de sociala medierna också och inte bara på arbetslagsmöten. (Som dessutom i min erfarenhetsvärld alldeles för ofta ägnas åt administrativa och praktiska ting än just skolutvecklande diskussioner sprungna ur just forskning och beprövad erfarenhet.) Jag vill att vi lyssnar på erfarna lärare och får in den aspekten i diskussionerna på sociala medier. Ligger ansvaret för det enbart på äldre lärare? Finns det utrymme för en diskussion om hur vi bättre tar till vara på lärarerfarenhet och hur skaffar vi oss det bäst själva?

Så du väljer att inte hålla med eller att ha en åsikt? Det är din fulla rätt och här kommer något provocerande jobbigt. Jag kommer att låta ungefär lika mossig som jag är. Det jag vet nu som lärare visste jag inte när jag började undervisa. Japp så är det. Jag var en bra lärare. Absolut. Det är inte konstigt att man kan vara en bra lärare i början av en karriär. Lägg därtill erfarenhet. Sen kan du för all del välja vad du vill göra med din erfarenhet, men den finns där.
Nu säger kanske du att jag talar i egen sak. Ja det är sant. Utan åldersnoja kan jag konstatera att jag ligger i mellanskiktet mellan nyutexad och pensionering.  Så om du vill kan du betrakta det här som att jag är jävig och därför inte värt att lyssna på. Sen har jag för all del alltid tyckt så här. En 67-årig lärare fick mig att förstå det här. Innan jag ens hade fått min examen. Jag tycker samma sak nu som då. (Förutom det faktum att löneskillnaden har förstärkts.) 

Jag tyckte samma sak om förstelärarreformen innan titeln stod på mitt kort som efter. Så är det tillåtet att tycka något nu ifall man är gammal och med titel? Även om det råkar vara samma sak som förr. Även om jag är samma person som förr. Om än med lite mer erfarenhet.

Nu lägger jag in en bild på en amurtiger som inte har med inlägget att göra mer än att pryda det eftersom jag är så stolt över mitt snygga foto. (Nej tigern heter inte Jante. ;) ) Jag är på semester och har varit på Nordens Ark med min yngsta dotter. Åk dit om du är i närheten av Sotenäset någon gång. 

   

Mer om lärarlegitimation:
Den långa resan mot lärarlegitimation

Mer om förstelärare:
Spridda tankar om förstelärare

Diskutera reformen istället för förstelärarna

Läs även Helena von Schantz: Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden