Jag vet inte om det beror på att majoriteten som gör sig hörda vid ovanstående tillfällen är högstadie- eller gymnasieanknutna människor eller om det bara är så att jag följer väldigt många av just den kategorin. Kanske är det rent av så att jag på sistone har valt att (oanat men) selektivt reagera vid just de här inläggen. Oavsett så har jag läst och hört så mycket ett ganska bra tag nu att jag börjar undra i vilka boxar vi stänger in oss själva i.
Jag arbetar som 1-7 lärare. I praktiken innebär det att jag för det mesta har arbetat med elever i åk 3 - 5. Det är mina glasögon, om du vill förstå min vinkling på det jag reagerat på och nu skriver om.
För det jag hör är att vi måste tänka nytt och tänka i nya spår. Ok. Bra. Jag är med på det. Men här kommer det märkliga, ur mitt perspektiv.
Det jag läser är att vi måste använda många fler olika metoder för att göra undervisningen mer individualiserad och engagerande för eleverna. Det pratas också om att vi måste bryta upp schemat och vi behöver arbeta mer ämnesövergripande.
När jag föreläser så brukar jag vara noga med att poängtera att det är bra att använda olika metoder när du flippar ditt klassrum. Att flippa klassrummet på högstadiet/gymnasiet och på låg/mellanstadiet "verkar" fungera olika här. I de lägre årskurserna är det så att om inte annat så blir arbetssättet varierat även om du skulle välja att göra alla dina flippar på samma sätt. Varför? Jo helt enkelt eftersom jag måste variera mig för att inte tappa mina elever under dagen. Den som undervisar en och samma grupp under i stort sätt hela tiden vet att ett enda sätt att undervisa på inte är hållbart under en hel dag eller hel vecka. Eleverna skulle inte klara av det dels för att det skulle vara för enformigt och dels för att ett varierat undervisningssätt är en förutsättning för att individualisera undervisningen samt för att kunna upprätthålla en bra kvalitet på undervisningen över hela linjen.
Så den här diskussionen med att bryta upp schemat och att arbeta ämnesövergripande. Det finns två tankar här Det ena är att vi måste hinna med allt som står i läroplanen (och för all del alla "måsten" vi ibland samlat på oss under åren utan att fundera på om de är direkt nödvändiga). Det andra är att livet inte ser ut som den schemalagda vardag som vi ger våra elever. Det är ytterst sällan som man i det verkliga livet enbart ägnar sig åt matematik eller enbart geografi. De andra ämnena lägger sig i det vare sig vi vill det eller inte. Undantaget kanske skulle vara för den som forskar i matematik och måste utesluta alla faktorer som skulle göra att resultatet skulle bli missvisande. Men i allmänhet fungerar inte livet så. Därutöver är åtminstone min erfarenhet genom alla år att det är lättare att lära sig om saker och ting sätts i ett sammanhang, gärna ett realistiskt sådant. Säg det barn med två syskon som inte har en oerhörd koll på hur mycket en tredjedel är när tårtan ska delas, men om vi pratar bråk i skolan så kan samma barn bli helt ställd.
Schemaläggningen gör jag själv. I mitt fall får jag slöjd, idrott och musik schemalagda av praktiska skäl. (Egentligen vore det bästa om även de ämnena kunde vara mycket friare både schemamässigt och ämnesövergripande,) Det innebär inte att jag skriver ut vilka lektioner vi arbetar med ett speciellt ämne. Självklart ser jag till att de minuter som ska in i varje ämne finns där, men tillsammans med mina elever kan jag avgöra om det faktiskt är en sån väldigt bra idé att arbeta med matematik precis när vi har fått myror i klassrummet och måste ta reda på var de bor och hur de lever.
På samma sätt är mina lektioner väldigt sällan isolerade företeelser rent ämnesmässigt. För att ge ett konkret exempel så kan jag berätta om min och klassens beslut att göra ett vikingaskepp. Vi ville inte ha några små futtiga skepp i fönstret utan ett stort gigantiskt som tänkte fyra av våra fönster. Sagt och gjort. Eleverna började planera, mäta jämföra, diskutera. Själv bidrog jag med små puffar hit eller dit, men som vanligt föredrar jag att eleverna upptäcker saker och ting själva än att jag berättar "hur det ska vara" för dom. I det här projektet vävdes det automatiskt in historia, geografi, matematik, engelska, slöjd, samhällskunskap, biologi och fysik. Om jag ska räkna upp några ämnen på rak arm. En elev konstaterade till och med under den tredje lektionen med det här arbetet att "Karin, du har lurat oss! Det här är ju matematik! Dessutom är det roligt!"
Du som arbetar på låg- och mellanstadiet... Du känner igen dig tror jag. Jag skulle vilja se den låg- eller mellanstadielärare som genomför alla sina arbetsområden med samma metod. Jag tror inte att det är realistiskt möjligt (med några enstaka undantag pga att det underlättar för eleven). Men sen i 6:e eller 7:e klass växer eleven tydligen upp väldigt fort och är mottagliga för ett strikt schema med ämnen uppdelade och där varje lärare många gånger arbetar med ett och samma arbetssätt lektion efter lektion. Det finns undantag, jag vet det, men eftersom diskussionen om det här finns så måste det också ligga en orsak till det där bakom någonstans.
Jag tror på att det här är den väg vi måste gå och jag ser inget hinder i att vi blir mer ämneskunniga. Vi måste istället i alla årskurser och även på gymnasiet, bli bättre på att arbeta just så här. Och vi behöver inte vänta. Det handlar egentligen mer om gamla vanor som finns cementerade i en oflexibel struktur. Det är dags att sluta diskutera det hela i form av revolutionerande tankar som dragits fram likt en kanin ur trollkarlens hatt. Kunskapen om hur du kan arbeta finns redan. Se dig omkring och du kommer att hitta massor av låg- och mellanstadielärare som är experter på just det här.
