17 april 2014

Ha en trevlig påsk alla!



Det finns bara en låt som passar.

The return of the repetitive parrot

Diskussion i Facebookgrupen Flippa klassrummet. Återigen ett blogginlägg.

Niclas - Det jag har diskuterat med dig, och även andra, är framför allt att det flippade klassrummet inte är samma sak som att använda sig av film (och att det görs som hemläxa).Utan de elementen har det hävdats att det inte är ett flippat klassrum. Jag har om och om igen påpekat att de här två sakerna inte är vad som definierar ett flippat klassrum. Flippa klassrummet kan man göra på flera sätt, men tillbaks har jag fått att det måste vara de här två elementen för att man ska få kalla det flippat klassrum. Jag har aldrig påstått att det inte har varit det vanligaste sättet, utan jag har försökt förtydliga att det inte är det enda sättet. Bra, till att börja med är vi alltså överens om att film inte är det enda sättet att flippa på, för det var vi inte överens om förut.

Jag har också flera gånger skrivit och pratat om att det är vad som händer och hur man jobbar i klassrummet som är det viktiga. Självklart kan det bli bra eller dåligt. Det finns ingen garanti med någon undervisning överhuvudtaget att det blir enbart fullträffar. Flippat klassrum är inget undantag. Den mentala flippen är dock ett viktigt delmoment i att det blir bra eftersom det flippade klassrummet kräver mer av läraren med genomtänkta flippar och lektioner. Det är inget som gör sig självt. Här någonstans vänder du och du går tillbaka till din egen teori där du vill ha filmen som en avgränsningsmöjlighet för att bestämma om något är flippat eller inte. Men det är något som du faktiskt avgränsar själv och det ligger inte i Flipped Learning Networks definition. Om du läser deras definition (som inlägget vi utgår ifrån i den här diskussionen syftar på) med The Four Pillars of F-L-I-P som definierar flippat lärande (och hur det skiljer sig från flippat klassrum) så står det inte med ett ord att det måste vara film man använder sig av.

Jag menar inte att en mental flipp är detsamma som ett flippat klassrum. Att jag vet det är mångt och mycket beroende på att det var jag som myntade begreppet efter att David hade initierat diskussionen i facebookgruppen Flippa klassrummet. Precis som du skriver är däremot den mentala flippen nödvändig för att man som lärare ska kunna få ett välfungerande flippat klassrum. Det går inte att implementera modellen rakt av utan att aktivt tänka om för de allra flesta.
Flipped Learning är –inte- samma sak som flippat klassrum, vilket görs alldeles tydligt och klart i definitionen om De Fyra Pelarna, så den tolkningen är också din egen.

I ditt slutresonemang vet jag inte riktigt vad du tycker då du å ena sidan tycks ogilla att definitionen kan användas på mer än flippat klassrum (så som du tolkar det) och i nästa stund tycker att definitionen ger en bra avgränsning.

Det går alltid att diskutera hur vi ska definiera flippat klassrum och flippat lärande. Någonstans känner jag ändå att vi ska förlita oss på den definition som Flipped Learning Network (som består av flertalet väl kända föregångare och framstående flippare i USA). Vill man skriva in att flippat klassrum måste vara film och hemläxa får man nog skriva sin egen definition.

Några förtydliganden:

  • Jag behöver inte skrivas på näsan i vilken ordning momenten ska göras och att "man vänder alltså på arbetsordningen, därav ordet flipped classroom". Det är jag fullt medveten om, tro det eller ej.
  • Hur ”Flipped Learning” ska översättas i den här versionen kommer att klargöras snart eftersom en översättning av dokumentet om De Fyra Pelarna till svenska pågår just nu.
  • Det flippade klassrummet är en modell och inte en metod.
  • "De" och ”man” som skriver i artikeln heter Jon Bergmann. 
  • Det är jag som är papegojan.


 Bild lånad med tillåtelse av Flipped Learning Network.

16 april 2014

Att kasta sten i glashus

Jag läser Ehsan Fadakars krönika i Aftonbladet som tituleras "Sluta gnäll på oss - när det är ert fel". Även om jag kan tycka att både Aftonbladet och Expressen är tidningar som många gånger rör sig bekymmerslöst mellan sanning och fiktion (särskilt då i rubriksättningen), så finns det en poäng i det Fadakar skriver. Många är snabba med att attackera journalister när de skriver skvaller och artiklar som ligger på "viktighetsgränsen". Skulle man kunna tro. Men när seriösa journalister skriver om viktiga nyheter så får det inte samma höga klickningsfrekvens på sina länkar. Visst är det sorgligt om läsarna (i det allmänt hållna tilltalet som Fadakar använder) bevisligen inte är intresserade av just de nyheter som de samtidigt i twitterhetsen hävdar att de saknar. Det är ett bekymmer. Givetvis borde situationen i Syrien vara mer intressant än vem som har gjort slut med vem i kändisvärlden. För mig som samhällskunskapslärare låter det här skeva intressefokuset till och med djupt tragiskt. Jag lockas att ledsamt sucka:
"Vart är samhället på väg!"

Vi gör ett litet tankeexperiment.
Fadakar skriver
"Varje vecka ser jag hur kända och okända twittrare hånar journalister och journalistiken i Sverige. Slask, trams och 'hittepå', det har blivit en folksport att förminska yrket - på helt fel grunder."

Vi tänker oss nu att det här gällde skolan istället. Att det är lärare som får sin yrkesstolthet stampad på. Jag vet att det för dig som lärare låter otroligt att någon, vem som helst - jag verkligen vem som helst, skulle dra alla lärare över samma kam och ge oss skulden för de gräsliga PISA-resultaten. Därför skriver jag om citatet.
Varje vecka ser jag hur kända och okända twittrare hånar skolan och lärare i Sverige. PISA, inkompetens, ”ordning och reda”, det har blivit en folksport att förminska yrket - på helt fel grunder.
Låter det bekant nu?
Jag kan ärligt talat säga att när jag först såg rubriken på krönikan så trodde jag att det handlade om skolan och lärare - igen. Jag håller som sagt med i krönikans innehåll, men även om Fadakar inte är representativ för journalistkåren (det vet jag faktiskt ingenting om) så ser det från min sida av världen ut som om han kastar sten i glashus.

Jag förstår att medias uppdrag är att granska. Jag förstår också att journalister vill få till säljande rubriker och...
Ja - "folk" klickar på det som intresserar, oftast det som upprör mest. Ofta det som bekräftar den egna världsbilden. För min egen del försöker jag bredda mitt läsande och läsa det mesta. (Ja ok... vilken kändis som gjort slut med vem faller utanför min intressesfär. Se där så ytlig jag kan vara.) I sammanhanget kan jag tillägga att radion sköter det här något bättre än tidningar. (Om vi nu ska göra en jämförelse alls.) Där kan jag få höra två sidor av samma sak diskuteras, medan en tidningsartikel brukar hålla sig mestadels till den ena sidan. Visserligen neutralt redovisande fakta från den ena sidan, men sällan en bild uppmålad från flera håll. Sen kunde man önska att en av de två sidorna i radio eller TV lite oftare kunde få vara representerat av en lärare och inte yrkes- eller hobbytyckare.

Skolministeriet är ett exempel på program som speglar skolan från en mer nyanserad verklighet. Finns det någon statistik på vilka som lyssnar på det programmet? Min gissning är att det till övervägande delen är lärare, rektorer och andra skolmänniskor som gör det. De som redan är intresserade och som ser skolan och lärare i vardagen. Varje dag, hela dagen. De som inte enbart klickar på krigsrubriker om #kaosskola och porrsurfande elever. Hur ofta lyssnar fö vår skolminister på Skolministeriet? Har Lotta Edholm (skolborgarråd i Stockholm) tagit sig tid att lyssna på Theo Peeters när han i en väldigt givande föreläsning pratar om autism?
Det förekommer att man tar med lärare som ett pitoreskt inslag i ett program. Men skulle man titta på den sammanlagda talartid som en lärare får i de här sammanhangen så skulle det förmodligen blir skrämmande siffror. Ett lysande undantag när Rapport lät Karin Berg (@frokenbagare) tala till punkt i ett inslag 13 april i år.

Jag har skrivit om det här förr. Om hur lärare trycks ner av vem som helst. Hur skoltyckare kan komma från vilken hörna som helst och ändå veta bättre än varenda lärare. Läs gärna
Förlåt det är mitt fel
och
Skolan i landet Sandlådan
En annan person som tröttnat på tidningarnas skriverier om det egna yrket är polisen Fredrik Lundquist som den 21 december 2012 skrev
"Det finns massor av engagerade poliser som varje dag sliter med detta arbete för att göra skillnad i samhället. De förtjänar inte att ständigt mötas av denna populistiska och ofta snedvridna lekmannakritik."

Så vad är skillnaden mellan Fadakar och mig som lärare? Vi har trots allt och uppenbarligen samma problem. Skillnaden är att antalet lärare är så många fler än antalet journalister. Det finns ca 20000 journalister i Sverige. Om vi vänder blicken mot skolan så landar siffran på ca 166000 människor. Ungefär 103000 av dom är lärare som arbetar inom grundskolan. Det är något fler än antalet journalister. Behöver jag ens ställa följande frågor...
Hur mycket utrymme får journalister att visa sitt yrkeskunnande i en rättvis dager i media? Även om läsarna nu inte klickar på rätt artiklar, så som Fadakar skriver, så är varenda artikel ändå ett öppet kort av vad Sveriges journalister gör varje dag. Det finns väldigt bra och viktig journalistik. Dessutom så finns det journalistik som snedvrider bilden av verkligheten. Syftet kring den sortens journalistik kan vi spekulera kring på samma sätt som vi kan diskutera varför mediakonsumenterna väljer att läsa den ena eller andra artikeln. Hur många tillfällen får Sveriges lärare att skriva eller göra reportage i media? Hur stor del av det som media rapporterar står för den faktiska verkligheten och hur mycket är sensationsbyggande journalistik? Om Fadakar lägger skulden på läsarna för att vi endast får se den bild vi efterfrågar så säger jag detsamma om skolan. Journalister väljer väldigt selektivt vad de vill visa av skolans verksamhet. Media visar upp det av skolan som "folk" kan frossa och ondgöra sig över. Vi som arbetar i skolan vet att vi gör tusentals bra saker för Sveriges elever varje minut, timme och dag. Det är inte vi som väljer att det arbetet med fantastiska elever och alla mina 102999 kollegor inte ska synas. Det valet gör faktiskt ni journalister.

Jag avslutar med ännu ett något bearbetat citat.
Det gör mig frustrerad. Hur är det möjligt att ni journalister efterfrågar ­”kvalitetsundervisning” men vägrar ta till er och se den? Det är enkelt. Ni orkar ­inte. Den är för bra. Inte tillräckligt säljande. Kanske ger ert ointresse ett dåligt samvete. Då är det lättare att hävda att det inte finns bra lärare eller undervisning.

10 april 2014

En bloggla

Att blogga kan vem som helst göra. Det är inte konstigare än att lägg ut sina tankar på en sida på nätet. Alla bloggar och det är inte alltid det lättaste att hitta rätt i djungeln av bloggar eftersom vem som helst kan skriva om skolan. Jag är stolt över att vara lärare och jag gillar ugglor. (Vilket kan verka vara en till synes både enkel och märklig koppling i det här inlägget.) Eftersom jag vill göra tydligt att jag på min blogg skriver mina pedagogiska tankar så tänkte jag göra något åt det här. Se där en bloggla är född:


Min bloggla sitter och vakar över mina ord på bloggen. Det kan hända att hen flyger till en annan utsiktsplats om hen trivs bättre där. Vi får se om det finns ett extra trivsamt hörn att bo in sig på.
Den här blogglan flyttar gärna hem till dig också om du vill det.

Bildens bildwebbadress är den här:
http://1.bp.blogspot.com/-AbiX1Abd-qk/U0bfw8F6-xI/AAAAAAAABk8/Kkxsjfu4ke0/s1600/owl_bloggande-larare_200.png

Här kommer en rektorsbloggla:
Rektorsugglan har bildwebbadress:
http://1.bp.blogspot.com/-im2C96kiKF4/U0rUZc5FgZI/AAAAAAAABnY/rQsHiambgZ4/s1600/owl_bloggande-rektor_C.png

Blev ombedd om elevblogglor också. Här är tre olika varianter:
http://4.bp.blogspot.com/-EGUbfXTQmpU/U0rpeBGKtvI/AAAAAAAABno/pGxNg9o5v7k/s1600/owl_bloggande-elev_B.png

http://2.bp.blogspot.com/-L_WpSxZLwGw/U0rphM96VJI/AAAAAAAABnw/JpS7jcpD1TY/s1600/owl_bloggande-elever_B.png

http://4.bp.blogspot.com/-WJhJmEWJAmQ/U0rphHW5CnI/AAAAAAAABn0/JykbFxqKT-A/s1600/owl_bloggande-klass_B.png


Om du vill ha den på norska eller danska så säg till. Berätta bara hur texten ska vara så är det lätt ordnat.

Creative Commons-licens

5 april 2014

Ansvar för lärandet

Jag läser Lena Anderssons ledarartikel i DN från igår. Jag läser den om och om igen. Det finns en poäng i det hon skriver. Det är eleven som har det största ansvaret för det egna lärandet. Självklart måste det vara så, för rimligtvis går det inte att tvinga in kunskap i någon. Vare sig elever, vuxna eller skolpolitiker. Hur ska vi lärare kunna lära ut ifall inte eleverna är villiga att ta till sig kunskap? Varför ska vi lärare få skulden för usla PISA-resultat om eleverna tror att de ska få allt gratis?
Andersson skriver att det är ett enträget pluggande som behövs för att kunskapen ska fastna. Med en riktigt bra lärobok så kan alla elever lyckas, även om de drabbats av "mediokra lärare". PISA är småpotatis och varje 15-åring kan fixa det där om de bara hade haft lite mer disciplin och inte förväntade sig att läraren ska ta fram sitt trollspö och ta bort det faktum att kunskap kräver arbete.
Jag läser hyllningarna till artikeln i kommentarsfältet och sociala medier. Äntligen någon som fattat att det inte är lärarnas fel. Äntligen någon som skrivit sanningen. Bättre läroböcker och tydlig information till eleverna, så att de förstår att de måste studera mer enträget och på egen tid, är det enda rätta.

Vad är det då som känns så fel?
Det som känns fel är att Andersson utgår ifrån att alla elever fungerar likadant.

Jag vägrar lägga över hela ansvaret på lärandet i elevernas knä. Jag vägrar lämna mina elever ensamma i att kompensera för mina eventuella brister. För mig är det inte försvarligt att tro att mina elever klarar ett PISA-test även om jag är aldrig så klantig på att lära ut matematik eller samhällskunskap. Det svåra med artikeln är att om vi ska lägga huvudfokus på att eleverna brister i att ta ansvar för det egna lärandet, så gör vi det alldeles för enkelt för oss. Visserligen är det en tacksam tanke: Det är inte lärarnas fel! Är man lärare så är det lockande att ta tag i det halmstrået efter alla negativa skriverier om hur usel vår yrkeskategori är.

PISA bygger på idén om att lärande går till på ett och samma sätt. Skolpolitik och resursfördelning bygger idag också på att lärande går till på ett och samma sätt. Min egen skolgång fungerade storartat. Möjligtvis klarade jag mig så bra i skolan att jag blev ganska bekväm. Jag visste att jag klarade av skolan utan någon större ansträngning. Skolan var enkel och betygen blev bra. Skulle jag bygga allt mitt skoltyckande på min egen skolgång så skulle jag absolut kunna hålla med Andersson. När jag gick i skolan så såg jag mig själv och vad jag presterade. Den feedback jag fick var i form av betyg. Hade jag fått en mer formativ feedback är jag övertygad om att jag hade lyckats ännu bättre. Men jag var nöjd. Men en klass består inte av en enda elev. I erfarenhetens ljus kan jag se klasskamrater som på ett helt annat sätt fick kämpa med skolan.

Min son sa igår att sagan om Bröderna Lejonhjärta slutade dåligt. Jag hade inte samma upplevelse och frågade varför han uppfattat det så. Möjligtvis så kunde det vara så att brödernas upprepade död kunde uppfattas som negativt. Tänkte jag.
"Du vet när dom ska hoppa... För att när man dör så kommer man till ett bättre ställe. Om de dör kommer de till Nangilima, eller hur?! Då måste ju Katla och Tengil också vara där!"
Jag måste erkänna att jag aldrig hade tänkt på det ur det här perspektivet förut.

Jag tror att de som vågar gå sin egen väg och tänka kreativt kommer att lyckas i livet. (Fler exempel på kreativa elever ser du här.) Ibland säkert många gånger bättre än andra. Men vi måste också hjälpa många av de eleverna som följer just de här tankebanorna att lyckas. Det gör vi inte genom att stänga in alla i ett fyrkantigt sätt att tänka kring skola och lärande. Det gör vi inte genom att säga att läroböcker är den enda vägen och att ett intensivt inpräntande av vad som står där är enda möjligheten.
Vi ställer frågor och sätter upp förutsättningar i skolan som många gånger är rent ut sagt dumma. Jag har lärt mig att om jag får ett konstigt svar så ska jag, istället för att underkänna svaret, fundera över hur jag ställde frågan. De allra flesta gångerna har jag fått erkänna att svaret jag fick var ett fullt godtagbart svar utifrån hur jag ställt frågan. Oftast stannar vi dock inte upp. Vi underkänner bara.

Alla elever lär inte på samma sätt. Det går ca 891000 (i skrivande stund ligger Skolverkets hemsida nere, så exakt antal får jag fylla i senare) elever i Sveriges grundskolor. Det vore ett rent under ifall alla de är eleverna lärde bäst genom att komplettera skoldagen med intensivt läsande i böcker på hemmaplan. Det är skolans uppdrag att se till att alla elever får samma möjligheter att få en grundutbildning. Lägger vi ansvaret helt i knät på eleverna så har vi misslyckats. Om vi inte vidgar våra perspektiv och inser att lärande är mer än böcker och råplugg så väljer vi också att låta massvis av våra elever att misslyckas. Låt lärare och elev tillsammans hitta det bästa sättet att lära inom skolans ram. Ingen av oss vet hur det ser ut i Nangilima. Det ena svaret är inte mer rätt än det andra.
Sveriges lärare är inte dåliga. Svenska eleverna är det inte heller.
Huvudansvaret för eleverna lärande ligger hos skolan och lärare. Jag önskar att vi hade makten att få ta det ansvaret också utan politiska populister eller "jag-har-gått-i-skolan"-tyckare. Ge Sveriges lärare möjligheten att använda sin professionalism istället för att rycka och slita sönder oss från alla håll.

Jag har tre egna barn som alla fungerar olika när det kommer till lärande.
Jag har inte bara gått i skolan utan undervisar också i den.


1 april 2014

Flippat lärande - fyra pelare

För ungefär två veckor sedan så gick Flipped Learning Network ut med en nu definition av flippad lärande. Med tanke på alla de missuppfattningar som finns kring flippat så kan det vara bra att den största organisationen runt flippat lärande ger lite fler riktlinjer att hålla sig till.
Om man vill uttrycka sig enkelt så kan man säga att det flippade klassrummet går ut på att göra förberedande skolarbete hemma och läxan i skolan. Att definiera flippat på det sättet är emellertid just upplagt för just de här missuppfattningarna.

För det första behöver vi skilja på flippat klassrum och flippat lärande. Det kan tyckas vara samma sak, men om vi reder ut begreppen lite blir det tydligare att det faktiskt finns en skillnad. Det flippade klassrummet är en föränderlig och utvecklande process som är i ständigt rörelse framåt.
Ett flippat klassrum kan innebära flippat lärande, men är inte nödvändigtvis en del av det. Att använda sig av förberedelse inför ett klassrumsmoment är i sig inte flippat lärande. Enligt definitionen är det nödvändigt att uppfylla fyra krav för att ett flippat lärande ska uppnås. Kraven kallas för det flippade lärandets fyra pelare. Jag har gjort ett försök att översätta det till svenska för att sedan resonera lite kring varje pelare.

F - Flexibel inläningsmiljö
L - Lärandekultur i förändring
I - Innehåll med mening
P - Professionella lärare

Flexibel inlärningsmiljö innebär att det i klassrummet finns gott om utrymme och tid för kollaborativt lärande. Hur du möblerar klassrummet blir oerhört viktigt. Om du tänker efter så kan du du se ganska tydligt ifall ett klassrum bjuder in eleverna till lärande samtal eller om det rent av sätter upp hinder för det. Att skapa en möblering för ökat lärande är viktigare än vad man kan tro och att ge eleverna tid till samtal är ofta enkelt att säga, men gör vi det verkligen? Flexibelt lärande behöver olika miljöer där eleverna helt enkelt kan välja hur de bäst interagerar i en given situation. Glöm inte att korridoren utanför klassrummet eller en bänk på skolgården faktiskt kan fungera som ett extra utrymme. Fungerar det inte? Klarar eleverna inte av det ansvaret? Det är inte bänken i sig som avgör ifall eleven lär sig inte. Försök istället identifiera det verkliga problemet. Behöver eleven kanske tydligare riktlinjer eller kortare delmål?
I samma anda behöver även du som lärare vara flexibel i ditt sätt att bemöta eleven. Det handlar om att lyssna och förstå var i lärandeprocessen varje elev befinner sig och att hjälpa eleven att nå sina individuella mål just efter sina förutsättningar. För att du ska klara av det så behöver du släppa tanken på att alla elever befinner sig på samma sida i läroboken, även om du inte använder dig av en bok. Var medveten om att elever lär sig olika snabbt och på olika sätt inte bara i tanken, utan även i ditt sätt att undervisa. Det gäller att du ser över ditt pedagogiska tanke- och arbetssätt så att dina elever får bästa möjliga utbyte av den tid som frigörs genom att ge den förberedande informationen innan lektionen. Även om eleverna arbetar mer självständigt så är det viktigt att ständigt vara närvarande. Dels för att finnas som stöd för eleverna i deras lärande och dels för att kunna följa upp eleverna i stunden och för att du ska kunna ge eleverna rätt verktyg för att kunna klättra vidare på kunskapsstegen. Glöm inte heller att ge eleverna engagerande och tankeutvecklande frågor istället för att förhöra eleverna på deras kunnande när du samspelar med dem i klassrummet. I ett klassrum där eleverna arbetar aktivt med material och innehåll kan lärarna lättare få syn på var styrkor och luckor finns i elevernas lärande .

Lärandekultur i förändring är kanske det svåraste att åstadkomma. Och om det är svårt i ett klassrum så är det ingenting mot vad det är att försöka förändra lärandekulturen på en hel skola. Det flippade klassrummet kräver en stor förändring i rollerna som eleverna och läraren har. Du som lärare behöver lämna din roll som föreläsare och istället bli bekväm i en roll som i det närmaste skulle kunna liknas vid en personlig tränare. Eleven måste ta ett ökat ansvar för sin egen inlärning genom att verkligen ta till sig det förberedande innehållet och aktivt arbeta med det under lektionen. Det kan ta tid för både elever och lärare att vänja sig vid den här förändringen, men det viktiga är att du vågar tro på din egen professionalism och framför allt dina elevers dito.


Innehåll med mening innebär att du bland annat ger eleverna de resurserna de behöver för att lyckas. Det innebär inte att varje elev behöver ha en egen dator utan att du inte kan ignorera det faktum att en elev inte har tillgång till digitala verktyg. Om det innebär att du laddar upp filmer på Youtube, eller om du ger dem ett USB-minne med innehållet på är egentligen egalt. Det är det digitala innehållet som du måste ge din elev möjlighet att arbeta med för att kunna förbereda sig. Jag har många gånger låtit elever sitta kvar i skolan för att göra sin förberedelsetid när jag ändå sitter kvar och arbetar. Det brukar fungera alldeles utmärkt. Även läxläsningstid arrangerad av skolan är ett gyllene tillfälle för eleverna att utnyttja i det här fallet.
För att ett flippat klassrum ska fungera på bästa möjliga sätt måste du ge specifika instruktioner för dina elever att följa upp förberedelsen med. Det är inte omöjligt att dina elever till exempel har sett filmen utan att faktiskt ha sett den. Att ta del av en pedagogisk flipp är inte samma sak som att se ett underhållningsprogram på TV eller att spela ett onlinespel. Många gånger behöver du faktiskt lära dina elever hur de ska ta del av flipparna hemma. Att kombinera själva flippen med något som följer upp kunskapsinnehållet samtidigt är ett bra sätt att dels försäkra sig om att eleverna är uppmärksamma på kunskapsinnehållet, men också en möjlighet för dig att i förväg (och fortlöpande) få en möjlighet att veta hur alla elever ligger till. Vilka behöver extra stöd för att förstå kunskapsinnehållet, vilka klarar sig som det är och vilka behöver få en ökad utmaning? Om du inte gör en kontroll på det här sättet är det också svårt att få grepp om hur du ska lägga upp din lektion. Resultatet kan i värsta fall att trots dina goda intentioner så befinner du dig plötsligt mitt i en lektion som ingen har förberett sig på. Sen spelar det ingen roll om det beror på att de har struntat i att göra flippen, inte förstod innehållet eller inte registrerade det pga av att de fann det hela ointressant i största allmänhet.
Be dina elever att kort sammanfatta innehållet i filmen, gör en enkät, be dem ställa frågor om filmen i bloggkommentarerna eller rent av hitta argument som går på tvärs med det som flippen vill förmedla. Utmana eleverna på olika sätt. Slentrian är en av det flippade klassrummets värsta fiender liksom för all pedagogik. På det här sättet kan du vara säker på att dina elever verklige är förberedda inför lektionen och du får dessutom möjlighet att arbeta formativt även under själva processen med det flippade. Glöm inte heller att elever är som alla andra människor. De gillar nämligen att få feedback oavsett om de har lyckats eller inte.

Professionella lärare är de lärare som delar och tar del av resurser med kollegor. De interagerar samt utbyter erfarenheter och tankar genom olika diskussionsforum samt gör sitt arbete transparent för att kunna välkomna konstruktiv kritik. Den professionella läraren reflekterar över sin undervisning och klarar av att släppa ansvaret för elevens lärande till eleven själv utan att för den sakens skull tappa kontrollen över de kunskapskrav som finns för varje elev och hen undervisar också självklart i enlighet med styrdokumenten.
För att kunna klara av att förändra undervisningen och det sätt som vi tänker kring undervisning måste lärarna ges rätt stöd. Det gäller både digitala verktyg, fortbildning och tid.  Den mentala flippen - från traditionell undervisning till flippat klassrum och lärande - är en personlig resa. Somliga gör en mental flipp relativt enkelt, medan andra har en ganska lång och omvälvande resa framför sig. Lärare som står inför en mental flipp behöver så mycket hjälp som de kan få... och lite till. Lärare behöver också tid för att planera, förbereda lektioner, tid att samarbeta med kollegor samt reflektera.  De behöver administrativt stöd, digitala resurser och (kanske viktigast av allt) fortlöpande professionellt stöd. Dels av ledning och skolhuvudman, men också i forma av någon kunnig och stöttande kollega.



I grunden är det flippade klassrummets syfte att skifta fokus från gemensamma instruktioner i storgrupp till att ge eleverna möjlighet att få mer individuellt anpassad undervisning och tid  med sin lärare. Ofta får jag frågan hur man börjar. Det är inte svårare än att du börjar med en enda lektion. När du har gjort det så ge dig själv tid att stanna upp och utvärdera. Egentligen inte för att du ska utröna om det gick bra eller inte, utan snarare bara för att försöka få syn på ifall det var något som förändrades i klassrummet eller hos eleverna. Använd dig av de kunskaper som reflektionen ger dig när du sen går vidare till nästa lektion. Bygg sedan upp ett kunnande om hur du bäst flippar ditt klassrum för just dina elever och hur du i fortsättningen bäst ska kunna följa elevernas lärande och arbeta formativt tillsammans med dom.


29 mars 2014

Perspektiv västerut - NKUL

Jag brukar försöka tänka att det är nyttigt att hela tiden flytta gränserna för vad man vet ytterligare. Ibland kan det ske i små steg och ibland i större. Det viktiga är ändå att vi gör det, även om utgångspunkten för oss alla är olika. Inte heller behöver gränserna flyttas varje dag om det inte är vad som fungerar, men fortfarande är utvecklingen framåt viktig. Jag skulle vilja säga att det gäller alla människor. Från det att vi påbörjar våra liv och sen vidare. Kanske ser vi skolan som det naturligaste av de cykler vi ska igenom för att få nya insikter och kunskaper. Därför är det kanske också viktigast för just lärare att vara de som aldrig slutar upp att hämta nya kunskap och omvandla det i sin egen undervisning och i relation till de egna eleverna. Vi kan alla gör a det på olika sätt, men att inte göra det alls är för mig svårt att förstå. Jag hoppas innerligt att jag inte hamnar i den situationen att jag nöjer mig eller att jag konstaterar att "nu vet jag hur jag gör det här". Undervisning är inte en konstant utan en ständig rörelse.

För min egen del befinner jag mig just nu på en plattform som jag tycker behöver få nya trappsteg upp till en ny nivå. Oftast så är min egen utveckling, liksom skolutveckling ständigt närvarande. Tankar och reflektioner är inte något som är frånvarande i särskilt långa perioder. Ibland släpper jag det tankefrö som får gro vidare och ibland stannar det upp. Jag har ändå lärt mig att det som stannar upp inte har tagit onödig tid från mig. Varje del ger något mer även om det inte gror vidare och ibland gror det vidare vid en senare tidpunkt. Precis så är hur jag ser på inlärning. Gigantiska skutt inträffar inte alltid och inte heller alltid när vi förväntar oss det, men viljan att få en allt större värld att relatera till är också det som driver oss framåt. I ett flippat klassrum får både elever och lärare nya perspektiv på både sitt och andras lärande. Ökade faktakunskaper går i ett flippat klassrum parallellt med didaktiska och pedagogiska dito.

När jag landar på en nivå (och landa behöver man göra ibland) så kan jag visserligen reflektera över var jag befinner mig, men eftersom den reflektionen är ständigt pågående så är en stillastående plattform sällan något som jag stannar på länge. Nya projekt sätts igång antingen av mig själv eller pga att något korsar min väg. I nuläget så kan man säga att det finn två saker som jag räknar med ska ge mig dels mer ren praktisk erfarenhet, men också ge mig pusselbitar till mitt personliga lärarpussel.

Det ena är att arrangera #Flippkon14 i Vaxholm helgen 14-15 juni. Det har knappt kommit igång, men det är redan många som har anmält och än fler som tänker göra det. Jag har samtal på gång åt alla möjliga håll för att det ska bli en så bra upplevelse som möjligt för alla inblandade. Jag gillar att hålla i alla dessa trådar för att se det löpa samman alltmer tills jag faktiskt står där och upplever. Det finns mycket jag vill skriva redan nu om #Flippkon14, men som jag behöver vänta med ett litet tag till. Förhoppningsvis faller några fler bitar på plats i veckan och då blir det enklare att utveckla vad jag egentligen pratar om.

Det andra som jag är på gång med är att åka till Norge. Det kan tyckas rätt banalt. Det är inte långt till Norge och jag är inte den enda som redan varit där eller som planerar att åka dit. Det som däremot kan vara lite ovanligt är min anledning att åka dit.
När jag förra året besökte Oslo gjorde jag det för att föreläsa och hålla i en workshop för Hundsund Ungdomsskole. Det var ett av de mest kreativa gäng lärare jag har träffat. De kom igång med både idéer och rent praktiskt arbete oerhört fort. Det var här jag första gången hörde talas om NKUL. Jag tänkte då, precis som alla andra som jag nämnt NKUL för efter det: Vad för något? Vad är det?
Tur är det väl att mina värdar inte bara nämnde den nya bokstavskombinationen utan också förklarade vad det handlade om. NKUL är en förkortning för
Nasjonal Konferanse om bruk av IKT i Utdanning og Læring.
För den som även vill ha det översatt i något mer så innebär det att NKUL är Norges största skolmässa för IKT som varje år sker i Trondheim vid NTNU (Norges Teknisk-Naturvitenskapelige Universitet). Det tändes en gnista i mig. Dit ville jag åka. Olyckligtvis så sammanföll det med en annan mässa, men så var det tanken med att utmana. Jag ville se och höra nytt och träffa andra människor än de jag brukar. Det är absolut inte något fel på de jag diskuterar och agerar med i vanliga fall, snarare tvärsom. Jag har haft turen att träffa, lyssna på föreläsare och diskutera med kollegor över hela Sverige som alla har ett engagerande driv och kunskap om skolutveckling. Det är  inte så att jag vill lämna allt det, men ibland känns det som att det behövs en liten högre snöhög behövs för att hoppet ska kännas lite mer intensivt när man landar i det som är mer bekant.

Så...
Flygbiljett är köpt och anmälan är inskickad till både mässan och Teachmeet. Det är en mässa med ett otroligt engagemang och ett väldigt personligt betraktelsesätt och jag känner mig redan välkommen tack vare de kontakter jag har haft över kölen. Mitt schema för tre hela dagar är fullt med intressanta föreläsningar, workshops och sammankomster. Mycket handlar om flippat, men det finns även seminarier som handlar om lärarutbildning och övergripande IKT-strategier. Det kommer att bli ett flertal roliga möten med flera personer som jag redan har kontakt med och förhoppningsvis även flera nya. Jag är säker på att det här inte bara öppnar ett nytt fönster som berikar mig personligen utan också ger mig idéer till #Flippkon14 på flera plan.
Nu återstår det bara två saker.
Det första är att ordna en tröja med mitt twitternamn på. En svensk flagga känns för utmanande och att ha en vanlig tröja känns som en outnyttjad möjlighet.
Det andra är att hitta på något genialiskt sätt att flippa det hela på till mina elever. Idéena samlar sig redan.
Utan tvekan så kommer NKUL inte att ge något, utan snarare ganska mycket.