10 februari 2016

Det räcker med appar nu!

Jag vet redan nu att du kommer att tvivla, men tro mig - jag har löst hela problemet kring IKT i skolan. Vi vet alla att det kommer allt fler program, appar och andra möjligheter inom IKT hela tiden. Nej! Förlåt min feltänkande hjärna. Jag menar förstås... och andra störningsmoment!

Jag har länge tänkt att nya digitala störningsmoment ger att vi måste vidga våra pedagogiska perspektiv. För varje ny app, för varje nytt socialt medium så ökar möjligheterna... (förlåt igen) lockelsen för våra elever att syssla med andra saker än vår undervisning på lektionerna. Nya störningsmoment vill vi undvika. Det känns ganska meningslöst att försöka hitta olika vägar för att använda de här störningsmomenten för att utveckla metoderna runt pedagogiken. Ja skratta du, men ingen ska inbilla mig att det finns något sätt som kan utveckla den pedagogik vi har idag. Framför allt inte på ett sätt så att den gör skolan och undervisningen mer intressant. Släpper vi till en tum så kan vi  inte längre kontrollera eleverna så som de passiva slukare av vårt stoff som de ska vara.

Så eftersom vi nu vet att varje nytt digitalt störningsmoment enbart kan användas för att eleverna ska få ytterligare ett sätt att kränka varandra, kommunicera med varandra på lektionerna eller skriva Facebookinlägg (även om de inte i så stor utsträckning använder Facebook längre) så behöver vi inte fundera så mycket över hur nya digitala störningsmoment skulle kunna ge eleverna ett mervärde. Vi behöver inte vidga våra sinnen och hitta fler störningstillfällen som enbart kan locka våra elever att hitta på allt sånt som vi har bestämt inte ska ingå i undervisningen.

Men! Jag stannar inte där.
Jag tycker att vi ska ta bort allt av det vi redan infört av digitala störningsmoment. Tänk inte ens tanken på att digitala störningsmoment ska användas vid förmedlandet av fakta från lärare till elev. Låt eleverna skriva för hand. Blyertspennor har fungerat länge, så varför tänka att vi behöver datorer. Söka information kan man göra i böcker. Ja självklart tryckta böcker! De är kontrollerade från början, inget källkritiskt förhållningssätt behövs. Trots allt tar det dessutom bara tid från oss lärare när vi ska ge ut sanningen till våra elever. Reflektion, analys och jämförande arbetssätt - vem behöver sånt?
Det fanns en tid då det fanns kvartssamtal. Jag hade det med mina fröknar. Jag sa inte någonting alls under den kvarten tror jag, men mina fröknar visste faktiskt ändå hur jag låg till och vad jag borde lära mig. Fröknar ger oss sanningen, helst med pekpinne i handen. Undervisa. Ge ut prov. Rätta. Sätt betyg. Tänk vad enkelt det kan vara när elever och appar inte behöver vara en del av undervisningen.

Så bort med alla onödiga lockelser. Vi behöver faktiskt inte diskutera om och hur vi kan använda den hetaste debatterade appen Periscope inom skolundervisningen. Det finns en möjlighet att någon elev använder den på det sättet den är tänkt att användas; för att kränka sina kamrater och filma inte ont anande lärare i skolan. Vi ska inte hjälpa till med det och enklast är att ta bort den helt. Utan att tänka.

Gutenberg vänder sig i sin grav; Varför skulle han på de där typerna och fingra? Varför lät han inte bara gåspennorna få fortsätta rafsa i alla kloster där bildning hör hemma. Det är synd om människorna spraach Zaarathustra.

Ironisk? Moi?


8 februari 2016

Geografens Periscope

Det kanske är för tidigt att skriva det här inlägget... Det är bara det att när idén väl hoppat in i mitt huvud så går det inte att släppa och jag behöver få något sorts utlopp för min idé, även om jag inte kan skriva allt nu.
Jag brukar kalla såna idéer för "grisblinkningar". Ni vet som Madicken som får sina idéer lika snabbt som en gris blinkar. Alla idéer blir inte alltid 100 % perfekta och ibland inte ens genomförda, Det som jag har i huvudet just nu är en som kräver ett blogginlägg samtidigt som man lyssnar på Kim Larsen och Queen. (Den som har samma musiksmak som jag förstår vad jag menar, annars går det bra att fylla på med någon annan energisk och inspirerande musik.)

Tillbaka till grisblinkningen.
Mina elever har fullkomligt älskat Geografens testamente. För mig har programserien blivit en absolut modern klassiker och undervisar jag i geografi så ser jag definitivt till att få med programmen i min undervisning. Så nu i år ska vi läsa om Norden. Eller ja det har vi redan gjort. Spänningen kan inte bli värre när 25 elever (i två klasser) kryper ihop tätt tätt och så nära de bara kan komma varandra och hoppas att Holger och Mårtensen ska klara sig. Absolut högst puls och skräckindex hade vi under äventyret på Svalbard. Men utan att avslöja något om slutet (ifall du mot förmodan inte har sett serien) så kan vi säga att äventyret slutade lyckligt och med väl genomförda tvärredovisningar i båda klasserna.

Så - dags för Europa!
Mina elever är så väl medvetna om att det inte finns något Geografens testamente för Europa. Nu är det visserligen på gång, men vi kan inte säkert veta ifall det hinner bli färdigt innan vi slutar 6:an nästa år. Så vad gör en fröken som känner sin desperata längtan efter mer Holger och Mårtensen samt därtill på köpet en hel del lärdom och kunskap? Jo, fröken sätter igång ett eget projekt Geografens testamente i klasserna. Självklart skriver vi våra egna förslag till hur de två hjältarna susar vidare. Nu genom Europa och alldeles säkert med en hel hög svartgeografer efter sig. Mårtensen kommer att göra sig illa flera gånger om, Holger kommer att vara alldeles för snäll och i slutet ligger en skatt och väntar.

Men självklart tappar vi inte fokus från Läroplanen. Vi har gått igenom vad det är som vi behöver få med och kunna. Vi kommer att gå igenomolika natur- och kulturlandskap, var befolkningen bor och varför, kartkunskap och namngeografi. Allt ska vävas samman i berättelsen. Så när vi gått igenom vilka kunskapskrav så kontrollerade vi att även Holger och Mårtensen klarade av kunskapskraven i serien. Vi kunde ge godkänt på den punkten och nu behöver vi bara visa att vi är minst lika bra på att hålla det fokuset vi också.

Så idag satte sig de båda klasserna på var sin lektion och gick igenom kartan. Med stöd även av annan fakta kunde vi göra en första grov indelning av Europa. Hur delar man in så många länder i bara åtta delar? Många tankar och förslag kom fram. Lite dokumenterade jag med Periscope. Eleverna fick i livesändning helt enkelt förklara hur de funderade kring uppdraget de hade. Jag måste säga att det gav mina elever lärde sig en hel del av att i live-sändning kunna förklara sin tankeprocess. De förklarade inte bara vilka länder det lagt in i olika grupper utan även varför. Bra mycket mer spännande och verkligt än att enbart berätta för en fröken som går runt i klassrummet.

Så idag landsatte jag inte bara idéen med att göra vårt eget förslag till Geografens Europa, Vi fick också in en del Periscope, vilket jag faktiskt tyckte gagnade undervisningen mycket.
Nu håller vi tummarna för att resten av projektet går lika bra. Båda klasserna räknar med att få med sina namn i eftertexterna när Geografens testamente Europa äntligen kan ses.

Periscope CC (by)Ognjen Odobasic

7 februari 2016

Den digitala knuten

Det finns många goda exempel på hur både skolor och enskilda lärare arbetar med digitala verktyg. Samtidigt finns det många skolor där inget händer, eller i alla fall där inte mycket händer. Vad gör vi med de skolor som inte får möjlighet att visa upp goda exempel? Skolor där en inneboende kultur inte ger möjlighet att för de eldsjälar som finns att gå vidare. Många gånger pratar vi om digitalt lärande som om alla elever hade samma förutsättningar att ta del av digitalt lärande. Så är de inte.

Det kan bero på tillgången på datorer. En dator per elev och lärare underlättar en hel del, men samtidigt får vi inte fortsätta att tro att en dator till varje elev löser det digitala knuten. Långt ifrån alla skolor arbetar medvetet och konstruktivt för att använda IKT på ett bra sätt i skolan. Att köpa in datorer och lärplattor är nämligen inte en garant för lärande. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att "Jodå, köper vi bara in tillräckligt med digitala varor så kommer det andra att lösa sig automatiskt". Kanske är den tanken på väg att vända. Jag har i vilket fall aldrig riktigt trott på den filosofin.

För att lyckas med en digital satsning behövs en genomtänkt strategi. Det behövs också luft. Det kan bli luftslott av luft, men luft kan också ge möjlighet för lärare att lyfta för att kunna flyga vidare. Så vad är det som avgör ifall det blir ett luftslott eller en realistiskt bärande tanke?
Jag tror att vi behöver politiker som tror på att ge alla elever samma möjligheter i skolan och alla lärare möjligheter att hjälpa dom att realisera det. Jag tror att rektorer behöver vara mer medvetna om att en digital strategi över huvudtaget behövs till att börja med. För hör och häpna - den tanken finns inte hos alla rektorer. Jag tror att lärare måste inse att det kräver en hel del av vårt yrke och vår person att ta tag i tankarna kring digitalt lärande istället för att vänta på att någon annan ska hugga i den digitala knuten åt dom. Det går inte att fortsätta på en bana där det är lite lagom frivilligt om och hur man tar tag i sin egen digitala utveckling.Kanske är jag för krävande när jag tror att ett ökat digitalt ansvar är vårt gemensamma och samtidigt det egna ansvaret.

Varför vill inte politiker att alla elever ska få samma digitala förutsättningar? Varför kan man inte kräva av varje rektor att de inför en digital strategi istället för att släppa datorerna fria till vad än de må användas till. Planlöst eller inte - vi använder ju digitala verktyg. Det är väl bra! Eller? Varför kan man inte kräva av lärare att de vet vad de håller på med och varför när de ber eleverna plocka upp sina lärplattor. Är det verkligen för mycket begärt att det eleverna gör ska vara mer än ett spel och istället mer funktionellt för deras lärande och (hemska tanke) tydligt kopplat till läroplanen. Att låta eleverna leka med en app, är det verkligen motiverat eller är det digitala verktyg för digitala verktygs skull? Vågar du lärare verkligen erkänna när apparna blivit mer av ett tidsfördriv än faktiskt lärande? Är de tillfällen då du använder datorerna mer än bara en skrivmaskin och en fullständigt fri sökmotor. (Och det där sista menar jag på ett mindre bra sätt.)Hur är det med en rektor som inte tycker att IKT är så viktigt, för det där fixar ni så bra själva. Vi sserligen inte särskilt övergripande genomtänkt, men jag kan alltid säga till föräldrarna att vi arbetar med datorer och lärplattor här på skolan. Och för politiker: Känns det bra att veta att Det där får skolorna fixa själva! är fullt tillräckligt som incitament. Precis så som de får i mångt och mycket får lappa och laga en skola som inte är tillräckligt upprustad i övrigt. Lite färg här och lite rengöringsmedel där så ser och doftar det nästan som en ny skola. Samtidigt är politiker inte alltid i min erfarenhet de som bäst vet hur skolans struktur ska byggas, även om de många gånger har trasslat till knuten tillräckligt. Eller också så drar i den från sitt håll för att de tror att om de drar tillräckligt så löser den nog upp sig. Andra politiker drar från andra håll. Knuten dras åt allt hårdare och blir allt svårare att knyta upp. En prestigefull knut.

Digitalt lärande är idag inte samma sak som en likvärdig skola. Digitalt lärande är något som sker på några skolor där fler än en har förstått varför vi arbetar med digitala verktyg och hur vi ska göra det. Skolor där även ledningen förstår och förmår driva det digitala lärandet framåt. Hur många skolor är det? Egentligen! En karta över var det finns kommuner eller skolor som har en-till-en säger ingenting. En-till-en är ingen garanti för en bra digital pedagogik. Vi behöver istället skolor där det ges möjligheter och skolor där det ställs krav. På rektorer och på lärare. Det är viktigt att vi ser vad det är som fungerar och varför. Men just nu sitter istället många lärare och tycker att det inte är deras sak, precis som många rektorer tycker detsamma och likaså politiker. Vi kan tvinga rektorer och lärare att driva igenom nationella prov år efter år, men att se till att alla elever får tillgång till digitala verktyg, alla lärare kan arbeta digital pedagogik och alla rektorer inte tänker igenom en övergripande digital strategi så blir inte resultatet särskilt bra. Framför allt blir det inte en jämlik skolaför alla våra elever. Fast så får man inte säga. Vi kan inte tvinga någon att ta ansvar för sin egen fortbildning. Vi kan inte tvinga någon att modernisera sin undervisning.

Eller kan vi det? Frågan är kanske snarare om vi vågar ställa några krav. Finns det ens tillräcklig vilja att lösa den digitala knuten? Kanske inte med ett enda hugg, men åtminstone genom kraft att vilja göra något åt den. För just nu tycker jag mest att vi sitter och stirrar på den där knuten och önskar att någon annan gjorde löste allt det åt oss. Jag menar att det inte räcker med att det finns eldsjälar utspridda och som får synas som goda exempel. Ärligt talat börjar jag bli ganska trött på det sättet agera kring skolan och framförallt elevernas lärande och elevernas rätt till ett likvärdig skola. Visst ska vi visa upp goda exempel, men för att lösa en knut krävs mer kraft, vilja och gemensamt arbete än så. Dessutom behöver vi också ställa krav på digital utveckling - på alla nivåer.


28 januari 2016

Jag är inte expert på mina egna barn

Jag har tre barn i olika åldrar. De är tonåringar nu och ganska självgående, så jag har gått igenom varje fas av skola tillsammans med dom.
Jag vet på ett ungefär vad de önskar sig i födelsedagspresent, jag vet vilken mat de gillar (eller kanske framför allt vilken de inte gillar), jag vet vilka ärr de har efter diverse snubblingar (både fysiska och psykiska) och jag vet vilka texter de gillar att läsa. Vilka betyg de har, vad som stressar dom och vilka ämnen de älskar i skolan har jag koll på och jag måste gå på tre olika sorters filmer om jag vill gå med dom på bio. De är väldigt olika och en har autism, vilket de andra inte har. Jag vet hur de fungerar alla tre.
Men jag är inte expert på mina barn.

Inte när de är i skolan. Då är det mina barns lärare som är experterna. Jag förväntar mig att de lyssnar på mina kunskaper om mina barn, men jag dikterar inte villkoren för undervisningen. Jag kan ha önskemål och berätta om vad som fungerar eller inte hemma, men jag vet inte hur de fungerar i en undervisningssituation.

Jag vill att lärare får bättre kunskaper om barn med olika diagnoser och hur man bäst kan arbeta inkluderande. I mina ögon bör grunden vara ett inkluderande arbetssätt. Det kräver, som sagt, kunskaper och därför fortbildning.

Jag vill att föräldrarna bidrar till bilden kring sitt barn för att läraren bättre ska kunna ge rätt och bra undervisning. Det kräver ett samarbete. Ett samarbete där båda ger och tar. Ett samarbete där läraren är experten på sin profession, dvs undervisning. Läraren har ett ansvar som går ganska långt för att arbeta inkluderande. Det betyder att det inte är okej att kräva assistent till varje barn som inte hänger med på den autobahn som läraren har stakat ut i 190 knutar. Det innebär inte att det är speciallärarens ansvar att ta över undervisningen så fort du inte förstår dig på en elev.

Med hjälp av föräldrarna avgör läraren hur arbetet med eleverna ska gå till. Det gäller all undervisning och inte bara då elever har diagnoser eller då det finns annat som påverkar ett barns liv. Ibland räcker vi lärare inte till. Det innebär inte att vi ska ge mer och mer av något som vi inte kan eller ge oss in i en djungel av psykologi eller kuratorsarbete som vi inte har tillräckliga kunskaper om. Då kanske hjälpen finns utanför skolan. Eller också så finns den inom skolan, men där lärarens profession med hjälp av annan expertis får avgöra hur undervisningen bäst fungerar.
Lärare - Våga lyssna på föräldrarna.
Föräldrar - Låt lärarna vara experter på ditt barn i undervisningen.

10 januari 2016

Den felfria läraren

Först lite bakgrund till mina (ännu inte riktigt strukurerade) tankar...

Det finns lärare som får veta att de gör fel hur de än bär sig åt. Egentligen är det väl inte så konstigt med tanke på att vi i det närmaste alltid har 75 personer som ser på det vi gör mer eller mindre dagligen. 25 av dom sitter i klassrummet och tar del av vår undervisning. 50 av dom har egna jobb och får höra om vad vi gör via de första 25. Det är inte alltid lätt att få alla 75 nöjda till 100 %, om ens möjligt varje dag och varje minut.

Jag sitter och förbereder lektioner. Precis som alla andra lärare en söndag. (Kanske borde man addera alla timmar lärare arbetar på söndagar för att få ett slut på påståendet att vi har så mycket ledigt i det här yrket. Men det är ett helt annat blogginlägg.) Jag använder olika material för att summera ihop till en lektion som passar bra för just mina elever. Det handlar om de fem världsreligionerna för åk 5 och då jag inte söker på Internet så bläddrar bland mina hemsläpade böcker och papper. Det är då jag hittar det här:


Jag kan tycka att uppgiften är bra. Lagom för en årskurs 5 att använda. Men jag blev ganska förvånad över en sak. Varför väljer man att skriva ut alla heliga skrifter med namn, utom en. För istället för Tora eller Tanach står det "Bibeln inte NT". Om man nu överhuvud taget ska förtydliga något i den här uppgiften, vilket jag inte tycker att man ska, så vore det mer naturligt att förenkla kristendomens heliga skrift. Kristendomens heliga skrift är Torah och NT är mer naturligt eftersom kristendomen bygger på judendomen och inte tvärs om. Men det hade blivit minst lika tokigt i sammanhanget.

Man kan kan tycka att problemet är obetydligt, men för mig satte det igång flera tankeverksamheter i hjärnan. Varför väljer man att förenkla saker i skolan? Jag antar att det oftast handlar om att vi vill att våra elever ska förstå. I det här fallet ovan var det kanske en vilja att kombinera ihop begrepp med förståelsen för vad begreppet står för. Men när vi gör det (och det här är bara ett exempel) så hoppar vi över det faktum att begreppet i sig är något vi behöver arbeta med. I och med vår välvilja i att eleverna ska förstå vad vi pratar om så kanske vi förklarar på ett sätt som gör att kunskapen i sig blir förenklad?

Är det den här förenklade kunskapen som gör att t.ex. en sportjournalist inte riktigt förstår varför finlandssvenske Kasper Björkqvist talar svenska? Vi tar oss igenom kunskaper utan att ge våra elever begrepp och sammanhang som är relevanta. Utifrån resonemanget som den intervjuande journalisten för så har han kanske inte heller någon kunskap om att franska är ett så stort språk i Afrika. Eller hur det sambandet i sig har fått för effekter för dagens Afrika.
När jag började arbeta som lärare så pratade vi fortfarande om plus och minus i skolan. Det hoppas jag att vi har slutat med. Jag tror inte på "rabbelkunskaper", men jag tror på att lära ut begrepp och att sätta in dom i ett sammanhang.

Någon sa en gång till mig att det var bättre att använda läroböcker eftersom de var faktagranskade och säkra att använda. Det kanske bara är jag, men jag hittar ofta saker i böcker från olika ämnen där konstigheter smygt sig in. Inte bara enstaka begrepp utan ibland hela resonemang som mina mellanstadieelever reagerar över och kan klargöra på ett mycket bättre sätt. På ett sätt är det bra, för det visar att mina elever har så pass mycket säkerhet och källkritiskt förhållningssätt att de faktiskt reagerar.
Samtidigt så vill jag mena att det per automatik inte på något sätt innebär att fakta ur en bok är så väldigt mycket bättre än om det kommer från nätet. Det kluriga med nätet är att vi behöver hjälpa våra elever att faktagranska och att hitta texter på en nivå som fungerar ur ett inlärningsperspektiv. Det kluriga med böcker är att det trots allt fortfarande kan finnas faktafel eller märkliga vändningar i dom som inte alls fungerar särskilt bra, men att vi ändå litar så mycket mer på böcker så att vi missar just det. På något sätt tycks det vara mer ok om det står något fel i en bok än i en text på nätet. På något sätt kan man tro att vi vaccinerar våra elever från att ens behöva råka ut för det minsta felinlärning bara vi använder böcker som är utarbetade enligt Lgr11. Men kunskapen är vidare än så. Den finns på fler ställen än i en bok och den är inte alltid allt igenom perfekt även om den finns i en bok. Eller på en blogg för den delen. Det finns ingen riktig röd tråd i det jag nyss har skrivit och inget egentligt övergripande resonemang. Tro alltså inte på ett ord av vad jag skriver här.

Det finns fel överallt. Bättre är att vara förberedd på det än att tro att något är absolut. Men jag varnar er: Lämna aldrig en elev ensam med en bok. I värsta fall blir hen nämligen lärare! Och en lärare måste vara absolut felfri.

Why God doesn't have a PhD via John Pinto at Stanford University, CC (by)Duncan Hull

6 januari 2016

"Nu blev Karin en bättre pedagog"

Jag startade ett konto och fick ett välkomstmail med just den rubriken.
"Nu blev Karin en bättre pedagog..."

Jag tänker inte ta upp företagets namn här, eftersom det i sig inte är huvudfrågan. Men orden i mailet fick mig att skriva ett svar. Så först välkomst mailet:

"Hej Karin,
Tack för ditt förtroende! Och för att du är en progressiv pedagog som vill utnyttja framtidens digitala möjligheter. 
På Namnetpåettföretag arbetar vi hårt för att skrivandet ska bli roligt, lärorikt och meningsfullt för både dig och dina elever. Vi har en uppsjö av lösningar som hjälper dina elever att inte bara utveckla sin text, utan även sin förmåga och motivation att skriva. 
Jag skulle uppskatta ifall du tog dig tid att besvara en kort fråga: Vad är dina förväntningar på Namnetpåettföretag? Du kan enkelt svara direkt på detta email.
Bästa hälsningar, Företagets Affärsansvarige"

När jag får en öppen inbjudan på det viset så kliar det i fingrarna att få svara. Så mitt svar innehöll ungefär det här:

Mina förväntningar på ett program, en app eller ett digitalt verktyg är inga alls. Jag är nyfiken - kanske passar det här verktyget mig, kanske inte. Det jag däremot omedelbart reagerade på var att rubriken löd
"Nu blev Karin en bättre pedagog"
Jag har inte använt det här programmet alls än med mina elever, så hur blev jag en bättre pedagog? Var jag inte en pedagog som var bra ändå innan? Vad är det som gör mig så mycket bättre enbart för att jag har fyllt i några namnuppgifter. Ja inte ens det faktiskt. I det här fallet kopplade jag mitt konto till G+.

Sen finns det egentligen inget som jag skulle vilja kalla för "framtidens digitala möjligheter". De digitala möjligheterna finns här och nu, många pedagoger vet bara inte hur det skulle förbättra deras undervisning eller hur de ska/kan använda digitala verktyg för att förbättra, förändra eller utveckla sin undervisning. Många gånger så förbättras inte pedagogens möjligheter heller eftersom de digitala möjligheterna inte används just på ett pedagogiskt genomtänkt sätt som förstärker undervisningen. Det behöver inte vara den enskilde lärarens fel. Kanske snarare det att vi inte pratar om undervisning på ett sätt som utvecklar pedagogiken med hjälp av digitala verktyg på samma sätt som vi pratar om utvecklande undervisning heller alla gånger.  Även det här verktyget som jag nu kände för att testa kan hamna i det facket, eftersom det är upp till varje lärare hur det pedagogiska perspektivet appliceras på digitala verktyg och undervisning över huvud taget.

Jag förstår att det är ett automatutskick jag fått, att det ska sälja produkten ännu mer till mig som användare. Men det känns lite onödigt att nära på dumförklara mig som lärare och pedagog i samma svep. Ett intro som förklarar hur jag på ett pedagogiskt sätt kan tänka kring verktyget hade varit så mycket bättre.

Karin blev inte en bättre pedagog enbart för att hon anslöt sig till just det här digitala verktyget. Karin blir kanske en bättre pedagog ifall hon vågar undersöka och pröva möjligheterna och sedan kan använda digitala verktyg på ett pedaogiskt fördelaktigt sätt i sin undervisning.
Det är skillnad det.


Tillägg: Efter lite trevlig brevväxling med företaget verkar det som att innehållet i välkomstmailet nu är ändrat och ser mycket bättre ut. Det lönar sig att ge konstruktiv feedback. :)

iPad telophony, CC (by), Per-Olof Forsberg

1 januari 2016

Emoji Exit Ticket

Många gånger är det enkla bra. Ibland kan en enkel idé utvecklas. Inte för att det är nödvändigt, utan för att det blir lite roligare helt enkelt. När vi jobbar med formativ bedömning och bedömning för lärande är det bra att ha enkla metoder att använda sig av för att få koll på lektionen gick. Exit tickets är just en sån metod. Om du inte känner till grundmetoden så är det inte svårare beskrivet än att eleverna på t.ex. en lapp skriver ned vad de lärt sig, undrat över eller tycker om lektionen på annat sätt. Tanken är att du utifrån det sen ska kunna arbeta med din undervisning utifrån den positionen. Har eleverna förstått lektionsinnehållet? Behöver du förbättra eller lägga till något eller kan du gå vidare?

Ett inpass så med ett litet tvärkast...
Twitter kan vara väldigt intensivt och... ja i brist på bättre ord så väljer jag - tveksamt. Det finns en hel del påTwitter som jag inte vet känner om jag vill vara kvar där eller inte. Fast om en eller annan fick avgöra det så fick jag inte bestämma det själv. Man måste stanna och ta debatten. Tydligen. Nåväl, jag väljer att inte alltid ge mig in i alla diskussioner som jag följer alla gånger. Mitt val.
Men det som är bra på Twitter överväger många gånger och jag blir kvar. Jag följer inte bara svenska twittrare och i kombination med det fina med twitter att saker sprids (också) på ett bra sätt. Så idag fick jag nyss via någon som fått det via någon annan syn på en bra idé. Enkel och genial. Uppehovskvinnan bakom den enkla idén heter Kate Jones och bor i Wales.
Att översätta idén är bara en tweet bort.


Så sagt och gjort. Det här bygger alltså på att man använder exit tickets, men med en liten rolig twist. För alla oss som gillar det digitala perspektivet. Eller kanske även om man inte gillar det digitala, men kan "stå ut med" emojis. Det skulle säkert fungera att digitalisera den här idén när jag tänker efter. Men tills dess så ger jag er nu den svenska översättningen:


Inser när jag nu precis har publicerat inlägget att det just kanske skulle gå att använda emojis för att utvärdera diskussioner på Twitter. Eller sociala medier över huvud taget.
Alltid retar det någon. ;)