22 april 2014

Satsa mer digitalt på grundskolan, tack!

Ibland får jag för mig att saker och ting är på ett visst sätt, fastän jag inte riktigt vet om det stämmer eller inte. Oftast så försöker jag kontrollera om mina aningar stämmer. Ibland, när det inte är mer än en flimmrande tanke så är det kanske inte just då läge att kolla upp hur det egentligen är, eftersom det inte riktigt påverkar något för tillfället. I alla fall inte så som jag tror. Sen kan tanken plötsligt komma tillbaka när jag egentligen läser eller diskuterar något annat, eller så hittar jag något som styrker mina tankebanor, vilket gör att jag antingen kan säga
"Ja det var det jag trodde!"
eller
"Men varför är det egentligen så!"

Jag vet inte riktigt var jag ska sortera in det jag nu tänkt skriva om, men det har kommit och gått som en liten irriterande mygga i bakgrunden.
När jag nu läste igenom Jan Hyléns Lägesrapport om it i skolan, så hoppade siffrorna upp och gjorde sig inte bara påminda utan lite mer uppenbara.
Jag är 1-7 lärare. Det innebär rent konkret att jag har sett en hel del grundskolor från "insidan" och kunnat konstatera att det finns två saker som bekymrar mig angående IKT i densamma:
1. tillgången på digitala läroverktyg
2. en väldigt låg kunskap hos lärarna om hur vi ska använda digitala verktyg

Ofta är övertron på att "hade vi bara" alldeles överväldigande starkt. Att ha brist på både verktygen och kunskapen tycks ses som någon sorts ursäkt för att slippa ta itu med att använda digitala verktyg på ett relevant sätt. De få datorer/lärplattor som finns i skolan är och förblir skrivmaskiner och möjligtvis uppslagsverk. Uppslagsverk på så sätt att de används precis som samma sätt som de långa rader av 30 år stora och gamla böcker som fanns i skolbiblioteket förr. De som inte fick lånas hem. Och fastän uppslagsverket Internet idag ger oss oanade möjligheter så tror vi att det är samma sak att söka fakta där som i Svenska Nationalencyklopedins femte band. Det riktigt intressanta är väl att för en elev är det lättare att hitta information om bokformsversionen av  Nationalencyklopedin i bokform på Wikipedia än på uppslagsverkets egen hemsida. Sen går det att finna mer på om uppslagsverkets idé och innehåll på www.ne.se, men det är i sig ganska svårt att vaska fram rätt fakta där.
Sanningen är att en elev på låg- eller mellanstadiet kanhända har en del kunskaper om att använda Internet, men kan samtidigt vara fullkomligt urusel på att hitta relevant fakta på egen hand. Vi behöver guida eleverna bra mycket bättre än vad vi gör. Vi behöver prata om kopieringsrätter och hur man bäst söker fakta på nätet, men vi gör det inte. Vi släpper ut dom fritt på nätet och säger "Här - sök på antilop, du hittar säkert något."
Låt oss här också göra klart att förmågan att använda en smartboard inte är samma sak som att vara kunnig inom IKT-pedagogik. Smartboarden är ett redskap, precis som exempelvis en lärplatta, och den har fler möjligheter än att vara filmduk. Men IKT-pedagogik handlar om tanken bakom. Syfte, mening och koppling till läroplan har inte att göra med om du har förmågan att snurra runt ett objekt eller göra snygga presentationer i Notebook.

Ett digitalt verktyg friskriver oss inte från lärarrollen. Ett digitalt verktyg ökar lärarrollens betydelse och kravet på att läraren har tillräckliga kunskaper som ger eleverna bäst möjligheter att hitta fakta. En del sätter sig ner och väntar på en kurs.
Andra tänker att de en gång behövde lära sig att hantera hur man lär ut kunskaper via böcker och att de nu behöver hitta ett sätt att förhålla sig till kunskap som kommer från Internet.
Vi kan alltså antingen sparka ut fågelungarna från boet och hoppas att de landar med fötterna nedåt och inte allt för tilltufsad.
Eller också så kan vi ge dom en fallskärm som gör att de faktiskt landar med huvudet uppåt och redo att flaxa vidare.
Bristen på kunskaper om IKT-pedagogik är också just något som Hylén tar upp. ("eftersträvade förändringar i pedagogik är svårare och tar längre tid att genomföra än förutsett") Den bristen är inte bara något för grundskolan att ta tag i, även om et är just där som jag har sett mina exempel.

I Hyléns rapport står det att
"Lärarna är positiva till att använda it i sin undervisning. 43 procent av grundskollärarna instämmer i  stor utsträckning i att it är ett betydelsefullt pedagogiskt verktyg för eleverna. 50 procent instämmer  i viss utsträckning. Bland gymnasielärarna är det 32 procent som instämmer i stor utsträckning och  59 procent i viss utsträckning. 

På gymnasiet har 54 procent av eleverna en egen dator. I grundskolan är motsvarande andel 14 procent. I mitt huvud uppkommer då frågan
Vad i allsina dar händer med våra elever när de fyller 15 år?
För på många skolor och i flertalet kommuner måste någon tänka att gymnasieeleverna klarar av att hantera digital teknik, samtidigt som lärarna på gymnasiet inte alls ser samma styrka i digitalt lärande som lärarna i grundskolan.

Så på ena sidan har vi ett antal lärare som ser styrkan med digitalt lärande, men som inte kan hantera det. På andra sidan står ett annat antal lärare som har stor tillgång till digitala verktyg för sina elever, men som till ganska stor utsträckning inte verkar tycka att det är det viktigaste när vi pratar om lärande.
Eller om man ska vara lite tydligare... Slår vi ihop "i stor utsträckning" och "i viss utsträckning" så får vi ungefär samma summa för grundskola och gymnasiet. Så åter igen. Vad händer med eleverna när de fyller 15 år? Vi har ungefär samma kunskapsnivå när det gäller IKT-pedagogik och vi ser ungefär samma inställning till att använda IKT i undervisningen. Så varför läggs inte fler digitala resurser läggs på grundskolan?

Och så en liten sväng in på likvärdighetsområdet (citat åter igen från rapporten):
"I Sverige anses den  hållningen oförenlig med likvärdighetskravet. Samtidigt är det inte ovanligt att det görs satsningar på  1:1 i vissa klasser medan man i klassrummet bredvid har mycket dålig it-utrustning."
Det handlar om BYOD och jag håller till viss del med. Vi måste se till att eleverna får en likvärdig skola. Det gäller även de digitala verktygen. Det jag inte håller med om är att jag inte förstår  meningen med att införskaffa en massa laptops och lärplattor om inte lärarna får adekvat fortbildning i IKT-pedagogik. Då är det bättre att börja ge ut digitala verktyg till de lärare som använder det på ett bra sätt. Det i sig kan vara ett incitament för att en lärare ska ta fortbildning inom IKT på allvar. Men likvärdighetsprincipen måste finnas genom hela elevernas skolgång. En 8-åring ska ha samma möjligheter till digitalt lärande som en 17-åring. Om vi tittar på skillnaden mellan lärarnas kunskaper om IKT-pedagogik samt inställning till att arbeta med digitalt lärande från grundskolan upp till gymnasiet så skiljer det sig inte. Men satsningen på digitala verktyg skiljer sig markant mellan grundskola och gymnasiet.
I grundskolan ska vi lära eleverna att hantera de digitala redskapen på ett sätt så att det blir naturligt, precis så som vi lägger grunden för att läsa, skriva och räkna. Vi ska inte låta eleverna ta med sig okunskaper och otillräcklighet varken i ämneskunskaper eller digital kompetens vidare upp i utbildningssystemet!



Post Scriptum
Sen måste jag få tillägga att det i rapporten konstaterar Hylén att 65 procent av lärarna anser sig ha bristande tillgång  till "digitala läromedel". Jag undrar på sätt och vis varför. Vad är skillnaden mot en bok om vi väljer att köpa in färdigpaketerade läromedel där någon annan har talat om för oss vad som ska göras eller inte i klassen? Jag har så väldigt svårt för orden "täcker in hela läroplanen". Jag får en obehaglig känsla av att en lärare lätt skulle kunna tycka att det är ett enkelt sätt att slippa planera så mycket på djupet. Lärarna har trots allt så mycket att göra. Var finns då lärarens ansvar för att se eleverna, att hjälpa eleverna vidare där de befinner sig, med det material de behöver, på den nivå de befinner sig?
Jag tror bättre på digitala verktyg som inte är bundna på samma sätt. Kanske beror det på att jag är SO-lärare. Mina ämnen har måhända ett friare uttryck än vad man har i andra ämnen. Vad vet jag. Jag tycker som jag tycker. Eller också så får någon övertyga mig om att det är på något annat sätt.



20 april 2014

Spridda tankar om förstelärare

En liten diskussion på Facebook, i en tråd som startades av Camilla Askebäck Diaz, satte igång mina tankar om förstelärare igen.

Jag ser på försteläratjänsterna på två sätt.
Det ena är att det är en fantastisk möjlighet att höja undervisningsnivån i svenska skolor överlag. I det ingår antagandet att en förstelärare både vill och får möjlighet att utveckla undervisning. Inte bara för egen del utan också i ett större sammanhang. Om förstelärartjänsterna ska ge en positiv skjuts åt skolutveckling och undervisning så tar jag således för givet att

  • den som söker en förstelärartjänst har ett intresse för och är villig att lägga en del av sin tid på skolutvecklingsstrategier samt att diskutera dem med sina kollegor
  • huvudmannen förhoppningsvis ger tillräckligt med tid för att så ska kunna ske (Sen finns det huvudmän som tänker att förstelärarna ska ha just det driv som jag skrev i första punkten, men att förstelärarna på samma gång ska slå knut på sig själva.)

Det andra är att man ser förstelärartjänsterna som ett sätt att premiera skickliga lärare med en extra löneförhöjning, men att man egentligen inte kräver något mer av försteläraren än att hen fortätter som vanligt och att hen inte gör något utöver än att undervisa. Som jag ser det borde det vara svårare att se skickligheten hos en lärare som varken tillåts tiden eller möjligheten att diskutera skolutveckling. Eller för den delen tar sig tid och möjlighet att göra det. (I värsta fall tjatar om att få just tid och möjlighet.)

Uppenbarligen är resultatet av införandet av förstelärartjänstena avhängigt av just tidsaspekten Sen kan man diskutera om en förstelärare ska ha så mycket driv att hen har en vilja att arbeta med skolutveckling oavsett. Jag vill inte hävda att en lärare (oavsett grad) ska arbeta gratis, men drivet måste finnas där. Annars är det där med att jobba gratis och skolans mer eller mindre lyckade insatser just inte ett ovanligt resultat av skolpolitik där politiker högst upp inför reformer som ska genomföras av politiker längre ner. Därefter visar det sig att anledningen till att "det blir som det blir" aldrig är någon av initiativtagarna eller genomförarnas fel. (Ja förutom lärarnas då.)

Nu kommer vi till det jag egentligen tänkte skriva.
Det saknas Ma/NO lärare, särskilt de som har faktiskt kompetens och som är "särskilt skickliga i sin yrkesutövning".  Många förstelärartjänster blir således just nu kopplade till Ma/NO. Tanken är att ämnet ska utvecklas och förbättras. Det är en bra tanke att förstelärare ska se till att höja nivå på undervisningen i Ma/NO och det rimmar väl med matematiklyftet.
Men om nu i stort sett alla Ma/NO-lärare blir förstelärare så kommer vi att sitta med ett gäng förstelärare som ska höja varandra till den nivå de själva redan befinner sig på, eftersom de annars inte hade fått en förstelärartjänst.
Är det bara jag som ser en viss rundgång här? Eller är tanken att det i sig lockar fler lärare till att läsa Ma/NO om det innebär högre lön?  Givetvis efter att man har arbetat ett visst antal år och fått den erfarenheten som man behöver för förstelärartjänsten. Och vad gör skolorna med de tjänster som de inte kan tillsätta med en Ma/NO-förstelärartjänst? Tar man vem som helst till tjänsten (förste bäste) eller väntar man med att tillsätta den? Blir det ingen förstelärartjänst alls eller anställer man någon "vem som helst", bara vederbörande har rätt ämneskombination på leget? Det kan knappast vara ett mervärde att anställa någon på förstelärartjänsten enbart för att personen har Ma/NO-legitimation. Eller har förstelärartjänsterna blivit ett sätt att locka en viss kategori av lärare till skolan, oavsett skicklighetsgrad?

När jag först hörde talas om förstelärartjänsterna så tänkte jag att det var ett bra sätt att få skolorna att aktivt arbeta med skolutveckling. Skolutveckling är nämligen inte bara rektors jobb. Det är heller inte bara förstelärarens jobb. Det är varje lärares ansvar. Sen ligger ansvaret för att driva det hela framåt lite olika, men det är en annan sak. Det kanske inte är meningen att alla förstelärartjänster ska se likadana ut, men att det ska innefatta en viss mängd av coaching och ämnesutvecklande tankar var min naiva tro.

Vi kan se det som en möjlighet för de skickliga lärarna att få till högre löner (med den underförstådda tanke på det utvecklingsarbete som ligger i det). För visst, individuell lön innebär att en lärare behöver visa sin skicklighet också, men då faller väl det där med att lägga ut förstelärartjänster enbart för att söka lärare med legitimation i en viss ämneskategori? Eller också så finns det inte lika många skickliga lärare i de andra ämnena och det tvivlar jag på stämmer.
Jag hoppas att huvudmännen inte glömmer bort lärare i de praktiska och estetiska ämnena. Jag hoppas att det införs förstelärare på förskolan och på fritidshemmen. Framför allt så hoppas jag att det här inte är en illa dold reform för att slippa höja lärarnas löner över lag och att en förstelärare, som trots allt ska arbeta med skolutveckling, finner det självklart att inkludera digitalt lärande i sina skolutvecklande tankar.


Jag har nog rättat för många NP för att kunna tänka klart just nu. Jag har inga svar på de här frågorna. De bara dök upp i huvudet och det är inte alltid som jag har tänker just klart, men att få skriva ner dom hjälper till att lysa upp det hela. Har du några tankar själv så kommentera gärna. Det kanske hjälper till att styra upp det lite mer.


17 april 2014

Ha en trevlig påsk alla!



Det finns bara en låt som passar.

The return of the repetitive parrot

Diskussion i Facebookgrupen Flippa klassrummet. Återigen ett blogginlägg.

Niclas - Det jag har diskuterat med dig, och även andra, är framför allt att det flippade klassrummet inte är samma sak som att använda sig av film (och att det görs som hemläxa).Utan de elementen har det hävdats att det inte är ett flippat klassrum. Jag har om och om igen påpekat att de här två sakerna inte är vad som definierar ett flippat klassrum. Flippa klassrummet kan man göra på flera sätt, men tillbaks har jag fått att det måste vara de här två elementen för att man ska få kalla det flippat klassrum. Jag har aldrig påstått att det inte har varit det vanligaste sättet, utan jag har försökt förtydliga att det inte är det enda sättet. Bra, till att börja med är vi alltså överens om att film inte är det enda sättet att flippa på, för det var vi inte överens om förut.

Jag har också flera gånger skrivit och pratat om att det är vad som händer och hur man jobbar i klassrummet som är det viktiga. Självklart kan det bli bra eller dåligt. Det finns ingen garanti med någon undervisning överhuvudtaget att det blir enbart fullträffar. Flippat klassrum är inget undantag. Den mentala flippen är dock ett viktigt delmoment i att det blir bra eftersom det flippade klassrummet kräver mer av läraren med genomtänkta flippar och lektioner. Det är inget som gör sig självt. Här någonstans vänder du och du går tillbaka till din egen teori där du vill ha filmen som en avgränsningsmöjlighet för att bestämma om något är flippat eller inte. Men det är något som du faktiskt avgränsar själv och det ligger inte i Flipped Learning Networks definition. Om du läser deras definition (som inlägget vi utgår ifrån i den här diskussionen syftar på) med The Four Pillars of F-L-I-P som definierar flippat lärande (och hur det skiljer sig från flippat klassrum) så står det inte med ett ord att det måste vara film man använder sig av.

Jag menar inte att en mental flipp är detsamma som ett flippat klassrum. Att jag vet det är mångt och mycket beroende på att det var jag som myntade begreppet efter att David hade initierat diskussionen i facebookgruppen Flippa klassrummet. Precis som du skriver är däremot den mentala flippen nödvändig för att man som lärare ska kunna få ett välfungerande flippat klassrum. Det går inte att implementera modellen rakt av utan att aktivt tänka om för de allra flesta.
Flipped Learning är –inte- samma sak som flippat klassrum, vilket görs alldeles tydligt och klart i definitionen om De Fyra Pelarna, så den tolkningen är också din egen.

I ditt slutresonemang vet jag inte riktigt vad du tycker då du å ena sidan tycks ogilla att definitionen kan användas på mer än flippat klassrum (så som du tolkar det) och i nästa stund tycker att definitionen ger en bra avgränsning.

Det går alltid att diskutera hur vi ska definiera flippat klassrum och flippat lärande. Någonstans känner jag ändå att vi ska förlita oss på den definition som Flipped Learning Network (som består av flertalet väl kända föregångare och framstående flippare i USA). Vill man skriva in att flippat klassrum måste vara film och hemläxa får man nog skriva sin egen definition.

Några förtydliganden:

  • Jag behöver inte skrivas på näsan i vilken ordning momenten ska göras och att "man vänder alltså på arbetsordningen, därav ordet flipped classroom". Det är jag fullt medveten om, tro det eller ej.
  • Hur ”Flipped Learning” ska översättas i den här versionen kommer att klargöras snart eftersom en översättning av dokumentet om De Fyra Pelarna till svenska pågår just nu.
  • Det flippade klassrummet är en modell och inte en metod.
  • "De" och ”man” som skriver i artikeln heter Jon Bergmann. 
  • Det är jag som är papegojan.


 Bild lånad med tillåtelse av Flipped Learning Network.

16 april 2014

Att kasta sten i glashus

Jag läser Ehsan Fadakars krönika i Aftonbladet som tituleras "Sluta gnäll på oss - när det är ert fel". Även om jag kan tycka att både Aftonbladet och Expressen är tidningar som många gånger rör sig bekymmerslöst mellan sanning och fiktion (särskilt då i rubriksättningen), så finns det en poäng i det Fadakar skriver. Många är snabba med att attackera journalister när de skriver skvaller och artiklar som ligger på "viktighetsgränsen". Skulle man kunna tro. Men när seriösa journalister skriver om viktiga nyheter så får det inte samma höga klickningsfrekvens på sina länkar. Visst är det sorgligt om läsarna (i det allmänt hållna tilltalet som Fadakar använder) bevisligen inte är intresserade av just de nyheter som de samtidigt i twitterhetsen hävdar att de saknar. Det är ett bekymmer. Givetvis borde situationen i Syrien vara mer intressant än vem som har gjort slut med vem i kändisvärlden. För mig som samhällskunskapslärare låter det här skeva intressefokuset till och med djupt tragiskt. Jag lockas att ledsamt sucka:
"Vart är samhället på väg!"

Vi gör ett litet tankeexperiment.
Fadakar skriver
"Varje vecka ser jag hur kända och okända twittrare hånar journalister och journalistiken i Sverige. Slask, trams och 'hittepå', det har blivit en folksport att förminska yrket - på helt fel grunder."

Vi tänker oss nu att det här gällde skolan istället. Att det är lärare som får sin yrkesstolthet stampad på. Jag vet att det för dig som lärare låter otroligt att någon, vem som helst - jag verkligen vem som helst, skulle dra alla lärare över samma kam och ge oss skulden för de gräsliga PISA-resultaten. Därför skriver jag om citatet.
Varje vecka ser jag hur kända och okända twittrare hånar skolan och lärare i Sverige. PISA, inkompetens, ”ordning och reda”, det har blivit en folksport att förminska yrket - på helt fel grunder.
Låter det bekant nu?
Jag kan ärligt talat säga att när jag först såg rubriken på krönikan så trodde jag att det handlade om skolan och lärare - igen. Jag håller som sagt med i krönikans innehåll, men även om Fadakar inte är representativ för journalistkåren (det vet jag faktiskt ingenting om) så ser det från min sida av världen ut som om han kastar sten i glashus.

Jag förstår att medias uppdrag är att granska. Jag förstår också att journalister vill få till säljande rubriker och...
Ja - "folk" klickar på det som intresserar, oftast det som upprör mest. Ofta det som bekräftar den egna världsbilden. För min egen del försöker jag bredda mitt läsande och läsa det mesta. (Ja ok... vilken kändis som gjort slut med vem faller utanför min intressesfär. Se där så ytlig jag kan vara.) I sammanhanget kan jag tillägga att radion sköter det här något bättre än tidningar. (Om vi nu ska göra en jämförelse alls.) Där kan jag få höra två sidor av samma sak diskuteras, medan en tidningsartikel brukar hålla sig mestadels till den ena sidan. Visserligen neutralt redovisande fakta från den ena sidan, men sällan en bild uppmålad från flera håll. Sen kunde man önska att en av de två sidorna i radio eller TV lite oftare kunde få vara representerat av en lärare och inte yrkes- eller hobbytyckare.

Skolministeriet är ett exempel på program som speglar skolan från en mer nyanserad verklighet. Finns det någon statistik på vilka som lyssnar på det programmet? Min gissning är att det till övervägande delen är lärare, rektorer och andra skolmänniskor som gör det. De som redan är intresserade och som ser skolan och lärare i vardagen. Varje dag, hela dagen. De som inte enbart klickar på krigsrubriker om #kaosskola och porrsurfande elever. Hur ofta lyssnar fö vår skolminister på Skolministeriet? Har Lotta Edholm (skolborgarråd i Stockholm) tagit sig tid att lyssna på Theo Peeters när han i en väldigt givande föreläsning pratar om autism?
Det förekommer att man tar med lärare som ett pitoreskt inslag i ett program. Men skulle man titta på den sammanlagda talartid som en lärare får i de här sammanhangen så skulle det förmodligen blir skrämmande siffror. Ett lysande undantag när Rapport lät Karin Berg (@frokenbagare) tala till punkt i ett inslag 13 april i år.

Jag har skrivit om det här förr. Om hur lärare trycks ner av vem som helst. Hur skoltyckare kan komma från vilken hörna som helst och ändå veta bättre än varenda lärare. Läs gärna
Förlåt det är mitt fel
och
Skolan i landet Sandlådan
En annan person som tröttnat på tidningarnas skriverier om det egna yrket är polisen Fredrik Lundquist som den 21 december 2012 skrev
"Det finns massor av engagerade poliser som varje dag sliter med detta arbete för att göra skillnad i samhället. De förtjänar inte att ständigt mötas av denna populistiska och ofta snedvridna lekmannakritik."

Så vad är skillnaden mellan Fadakar och mig som lärare? Vi har trots allt och uppenbarligen samma problem. Skillnaden är att antalet lärare är så många fler än antalet journalister. Det finns ca 20000 journalister i Sverige. Om vi vänder blicken mot skolan så landar siffran på ca 166000 människor. Ungefär 103000 av dom är lärare som arbetar inom grundskolan. Det är något fler än antalet journalister. Behöver jag ens ställa följande frågor...
Hur mycket utrymme får journalister att visa sitt yrkeskunnande i en rättvis dager i media? Även om läsarna nu inte klickar på rätt artiklar, så som Fadakar skriver, så är varenda artikel ändå ett öppet kort av vad Sveriges journalister gör varje dag. Det finns väldigt bra och viktig journalistik. Dessutom så finns det journalistik som snedvrider bilden av verkligheten. Syftet kring den sortens journalistik kan vi spekulera kring på samma sätt som vi kan diskutera varför mediakonsumenterna väljer att läsa den ena eller andra artikeln. Hur många tillfällen får Sveriges lärare att skriva eller göra reportage i media? Hur stor del av det som media rapporterar står för den faktiska verkligheten och hur mycket är sensationsbyggande journalistik? Om Fadakar lägger skulden på läsarna för att vi endast får se den bild vi efterfrågar så säger jag detsamma om skolan. Journalister väljer väldigt selektivt vad de vill visa av skolans verksamhet. Media visar upp det av skolan som "folk" kan frossa och ondgöra sig över. Vi som arbetar i skolan vet att vi gör tusentals bra saker för Sveriges elever varje minut, timme och dag. Det är inte vi som väljer att det arbetet med fantastiska elever och alla mina 102999 kollegor inte ska synas. Det valet gör faktiskt ni journalister.

Jag avslutar med ännu ett något bearbetat citat.
Det gör mig frustrerad. Hur är det möjligt att ni journalister efterfrågar ­”kvalitetsundervisning” men vägrar ta till er och se den? Det är enkelt. Ni orkar ­inte. Den är för bra. Inte tillräckligt säljande. Kanske ger ert ointresse ett dåligt samvete. Då är det lättare att hävda att det inte finns bra lärare eller undervisning.

10 april 2014

En bloggla

Att blogga kan vem som helst göra. Det är inte konstigare än att lägg ut sina tankar på en sida på nätet. Alla bloggar och det är inte alltid det lättaste att hitta rätt i djungeln av bloggar eftersom vem som helst kan skriva om skolan. Jag är stolt över att vara lärare och jag gillar ugglor. (Vilket kan verka vara en till synes både enkel och märklig koppling i det här inlägget.) Eftersom jag vill göra tydligt att jag på min blogg skriver mina pedagogiska tankar så tänkte jag göra något åt det här. Se där en bloggla är född:


Min bloggla sitter och vakar över mina ord på bloggen. Det kan hända att hen flyger till en annan utsiktsplats om hen trivs bättre där. Vi får se om det finns ett extra trivsamt hörn att bo in sig på.
Den här blogglan flyttar gärna hem till dig också om du vill det.

Bildens bildwebbadress är den här:
http://1.bp.blogspot.com/-AbiX1Abd-qk/U0bfw8F6-xI/AAAAAAAABk8/Kkxsjfu4ke0/s1600/owl_bloggande-larare_200.png

Här kommer en rektorsbloggla:
Rektorsugglan har bildwebbadress:
http://1.bp.blogspot.com/-im2C96kiKF4/U0rUZc5FgZI/AAAAAAAABnY/rQsHiambgZ4/s1600/owl_bloggande-rektor_C.png

Blev ombedd om elevblogglor också. Här är tre olika varianter:
http://4.bp.blogspot.com/-EGUbfXTQmpU/U0rpeBGKtvI/AAAAAAAABno/pGxNg9o5v7k/s1600/owl_bloggande-elev_B.png

http://2.bp.blogspot.com/-L_WpSxZLwGw/U0rphM96VJI/AAAAAAAABnw/JpS7jcpD1TY/s1600/owl_bloggande-elever_B.png

http://4.bp.blogspot.com/-WJhJmEWJAmQ/U0rphHW5CnI/AAAAAAAABn0/JykbFxqKT-A/s1600/owl_bloggande-klass_B.png


Om du vill ha den på norska eller danska så säg till. Berätta bara hur texten ska vara så är det lätt ordnat.

Creative Commons-licens

5 april 2014

Ansvar för lärandet

Jag läser Lena Anderssons ledarartikel i DN från igår. Jag läser den om och om igen. Det finns en poäng i det hon skriver. Det är eleven som har det största ansvaret för det egna lärandet. Självklart måste det vara så, för rimligtvis går det inte att tvinga in kunskap i någon. Vare sig elever, vuxna eller skolpolitiker. Hur ska vi lärare kunna lära ut ifall inte eleverna är villiga att ta till sig kunskap? Varför ska vi lärare få skulden för usla PISA-resultat om eleverna tror att de ska få allt gratis?
Andersson skriver att det är ett enträget pluggande som behövs för att kunskapen ska fastna. Med en riktigt bra lärobok så kan alla elever lyckas, även om de drabbats av "mediokra lärare". PISA är småpotatis och varje 15-åring kan fixa det där om de bara hade haft lite mer disciplin och inte förväntade sig att läraren ska ta fram sitt trollspö och ta bort det faktum att kunskap kräver arbete.
Jag läser hyllningarna till artikeln i kommentarsfältet och sociala medier. Äntligen någon som fattat att det inte är lärarnas fel. Äntligen någon som skrivit sanningen. Bättre läroböcker och tydlig information till eleverna, så att de förstår att de måste studera mer enträget och på egen tid, är det enda rätta.

Vad är det då som känns så fel?
Det som känns fel är att Andersson utgår ifrån att alla elever fungerar likadant.

Jag vägrar lägga över hela ansvaret på lärandet i elevernas knä. Jag vägrar lämna mina elever ensamma i att kompensera för mina eventuella brister. För mig är det inte försvarligt att tro att mina elever klarar ett PISA-test även om jag är aldrig så klantig på att lära ut matematik eller samhällskunskap. Det svåra med artikeln är att om vi ska lägga huvudfokus på att eleverna brister i att ta ansvar för det egna lärandet, så gör vi det alldeles för enkelt för oss. Visserligen är det en tacksam tanke: Det är inte lärarnas fel! Är man lärare så är det lockande att ta tag i det halmstrået efter alla negativa skriverier om hur usel vår yrkeskategori är.

PISA bygger på idén om att lärande går till på ett och samma sätt. Skolpolitik och resursfördelning bygger idag också på att lärande går till på ett och samma sätt. Min egen skolgång fungerade storartat. Möjligtvis klarade jag mig så bra i skolan att jag blev ganska bekväm. Jag visste att jag klarade av skolan utan någon större ansträngning. Skolan var enkel och betygen blev bra. Skulle jag bygga allt mitt skoltyckande på min egen skolgång så skulle jag absolut kunna hålla med Andersson. När jag gick i skolan så såg jag mig själv och vad jag presterade. Den feedback jag fick var i form av betyg. Hade jag fått en mer formativ feedback är jag övertygad om att jag hade lyckats ännu bättre. Men jag var nöjd. Men en klass består inte av en enda elev. I erfarenhetens ljus kan jag se klasskamrater som på ett helt annat sätt fick kämpa med skolan.

Min son sa igår att sagan om Bröderna Lejonhjärta slutade dåligt. Jag hade inte samma upplevelse och frågade varför han uppfattat det så. Möjligtvis så kunde det vara så att brödernas upprepade död kunde uppfattas som negativt. Tänkte jag.
"Du vet när dom ska hoppa... För att när man dör så kommer man till ett bättre ställe. Om de dör kommer de till Nangilima, eller hur?! Då måste ju Katla och Tengil också vara där!"
Jag måste erkänna att jag aldrig hade tänkt på det ur det här perspektivet förut.

Jag tror att de som vågar gå sin egen väg och tänka kreativt kommer att lyckas i livet. (Fler exempel på kreativa elever ser du här.) Ibland säkert många gånger bättre än andra. Men vi måste också hjälpa många av de eleverna som följer just de här tankebanorna att lyckas. Det gör vi inte genom att stänga in alla i ett fyrkantigt sätt att tänka kring skola och lärande. Det gör vi inte genom att säga att läroböcker är den enda vägen och att ett intensivt inpräntande av vad som står där är enda möjligheten.
Vi ställer frågor och sätter upp förutsättningar i skolan som många gånger är rent ut sagt dumma. Jag har lärt mig att om jag får ett konstigt svar så ska jag, istället för att underkänna svaret, fundera över hur jag ställde frågan. De allra flesta gångerna har jag fått erkänna att svaret jag fick var ett fullt godtagbart svar utifrån hur jag ställt frågan. Oftast stannar vi dock inte upp. Vi underkänner bara.

Alla elever lär inte på samma sätt. Det går ca 891000 (i skrivande stund ligger Skolverkets hemsida nere, så exakt antal får jag fylla i senare) elever i Sveriges grundskolor. Det vore ett rent under ifall alla de är eleverna lärde bäst genom att komplettera skoldagen med intensivt läsande i böcker på hemmaplan. Det är skolans uppdrag att se till att alla elever får samma möjligheter att få en grundutbildning. Lägger vi ansvaret helt i knät på eleverna så har vi misslyckats. Om vi inte vidgar våra perspektiv och inser att lärande är mer än böcker och råplugg så väljer vi också att låta massvis av våra elever att misslyckas. Låt lärare och elev tillsammans hitta det bästa sättet att lära inom skolans ram. Ingen av oss vet hur det ser ut i Nangilima. Det ena svaret är inte mer rätt än det andra.
Sveriges lärare är inte dåliga. Svenska eleverna är det inte heller.
Huvudansvaret för eleverna lärande ligger hos skolan och lärare. Jag önskar att vi hade makten att få ta det ansvaret också utan politiska populister eller "jag-har-gått-i-skolan"-tyckare. Ge Sveriges lärare möjligheten att använda sin professionalism istället för att rycka och slita sönder oss från alla håll.

Jag har tre egna barn som alla fungerar olika när det kommer till lärande.
Jag har inte bara gått i skolan utan undervisar också i den.