24 maj 2015

Till Albin - 24 maj

Att veta vad jag ska skriva är svårt. Jag vet inte ens om du läser det här.

Albin, du är fortfarande inte hemma och jag vet inte var du är eller om du befinner dig i en bra miljö. Enligt det telefonmeddelande som jag så småningom fick så sa du att du hade det bra, men för en förälder är ovisshet aldrig samma sak som att det är bra. Försvinner oron om man får ett kort meddelande om att ens son lever? Till viss del, men i stora drag nej. Det här är inte över än och jag äter fortfarande inget, sover uruselt i korta omgångar och gråter en hel del. Inte för att jag är arg, utan för att jag saknar dig så mycket.

Det du vet om din situation just nu Albin, det vet inte jag. Det är svårt för en mamma att veta att allt är ok om man inte har kontakt.
Albin jag vill att du ska veta att jag inte är arg och att jag inte kommer att skälla på dig om du hör av dig eller kommer hem. Vi brukar alltid kunna prata oss igenom saker och komma fram till bra lösningar, eller hur? Lösningar som både du och jag är nöjda med. Du vet hur många gånger du har ringt när du varit någonstans och vill hem från någon kompis. Jag har alltid hämtat dig utan frågor eller krångel. Jag gör det igen, när som helst och var du än är!

Snälla Albin - hör av dig!

23 maj 2015

Uppdatering 2 om Albins försvinnande

2015-05-23, klockan 19:01

Hej!
Först vill vi tacka alla som har engagerat sig i Albins försvinnande.
Albin är inte hemma än, men han har nått fram med ett meddelande om att han mår bra. Hör vi något mer av vikt så kommer vi att återkomma.

Karin med familj

Uppdatering om Albins försvinnande

Uppdatering 2015-05-23, klockan 08:31

Det är många som skriver och undrar. Jag varken orkar eller hinner svara på allt. Så här är det just nu:

Vi har fortfarande inte hittat Albin. Polisen är inkopplad och Missing people har gått ut med en efterlysning. Jag har skrivit och ringt till alla kompisar som jag vet att Albin har. Jag ringer om och om igen.


Albin skickade ett sms (inte från sin egen mobil) i torsdags där han sa att vi inte skulle leta efter honom. Vi hittade en lapp i hans jacka där det stod att han har våra mobilnummer om han skulle behöva. Vi vet inte alls vad som har hänt eller varför. Vi har inte bråkat med honom, så det kan inte vara det. Det finns ett rykte om att man ska utmana genom att vara försvunnen 72 tmmar utan att informera familj eller vänner, men vi tror inte att det är vad som gäller här. Givetvis tänker vi inte vänta på att Albin hör av sig. Vi vill ha hem honom så snart som möjligt. Polisen ser inte det här som ett "vanligt" tonårsförsvinnande, även om det i nuläget förmodligen inte ligger något brottsligt bakom det hela.

Det har skrivits en kortare artikel om försvinnandet i Expressens nätupplaga, men uppgifterna där stämmer inte riktigt. På gott och ont har jag därför kontaktat journalisten, så får vi se om det kan vara till någon hjälp.
Jag vet att ni tänker på oss och även om det inte riktigt hjälper i sak så är det förstås skönt att veta att människor bryr sig så otroligt mycket. Något som man inte tar som helt självklart, tro mig - jag vet. 

Han kan mycket väl ha begett sig av till en annan del av Sverige. Albin har tex pratat om Göteborg och han har förmodligen kontakter på fler ställen via nätet.
Har ni barn som är kompisar med Albin så prata också med dom om att det inte är läge att hålla inne på saker som de tror skyddar Albin. Han kan mycket väl ha sagt att han inte vill att de ska säga något och vi har kommit förbi det läget för länge sen.

Det du kan göra för att hjälpa oss är att fortsätta sprida och att uppmana folk att ringa polisen på 114 14 ifall de har hört eller sett minsta lilla.

Vi är nu inne på tredje dygnet utan Albin och det går inte att beskriva de känslor jag har. Jag har aldrig kännt en så bottenlös hopplöshet förr. Man tror att hel världen ska stanna av, men det gör den inte. Allt fortsätter som vanligt, förutom hos oss.

//Karin Brånebäck

Uppdatering 2


22 maj 2015

Efterlysning - snälla läs!

Alla sätt är bra utom de dåliga?
Ibland sitter man i en situation som man inte hade räknat med alls.  Jag tänker inte gå in på hur det känns. Det här handlar inte alls om pedagogik. Det handlar inte om teknik. Det är högst personligt och jag använder alla kanaler som jag har. Man vill kanske inte vara så personlig i en sån här blogg, men just nu känns det som att jag inte har något val.
Snälla hjälp mig att sprida! Kontakta polisen på 114 14 om ni har hört eller sett något!

Uppdatering om Albins försvinnande.

Uppdatering 2

2015-05-23, klockan 19:01
Hej!
Först vill vi tacka alla som har engagerat sig i Albins försvinnande.
Albin är inte hemma än, men han har nått fram med ett meddelande om att han mår bra. Hör vi något mer av vikt så kommer vi att återkomma.

Karin med familj

Har någon av er sett min Albin?


STOCKHOLM/VAXHOLM: Har någon sett 16-årige Albin? Som är försvunnen sedan den 21 maj. Då han senast sågs vid buss 670 på...
Posted by Missing People Sweden on den 22 maj 2015


8 maj 2015

Hjälp mig med boktips till elever

Många av mina elever vill ha boktips inför sommaren. Det här är därför ett inlägg ur ett klart egoistiskt perspektiv, eftersom jag vill ha er hjälp att fylla listan med bra böcker för elever i åldern 9-12 år. Även om det förstås är svårt att sätta exakta åldersramar så kan det vara bra med en ungefärlig åldersram.

Jag tänker att jag lätt fastnar i att rekommendera samma böcker och om vi är flera som fyller på listan så lämnar jag det givetvis fritt att sedan använda den, ta bort eller lägga till böcker eller sprida vidare för egen räkning. Givetvis skulle jag också kunna fråga på ett bibliotek, men tanken är just att jag vill ha in ett så brett perspektiv av böcker som möjligt. Så åter igen en form av kollegoism.

Listan blir i form av ett kalkylark för att lätt kunna sortera böckerna efter behov. Så med hopp om att ni vill hjälpa mig att ge boktips och inspirera barn att läsa:



Lectura Playa, cc (by) Josué Goge

3 maj 2015

Hur man än vänder sig...

Seriöst så trodde jag det aldrig. Att jag på allvar skulle vilja dra mig tillbaka från sociala medier. Rejält. Inte heller att jag skulle skriva något sånt här. För jag ogillar själv när man gör sig själv till martyr. Det är inte det jag vill göra. Jag vill bara berätta vad jag känner.

Jag är en av dom som hållit med om att den goda tonen i sociala medier många gånger övergått till intrikata påhopp. Det här är något som sker både offentligt, på tex Twittter eller Facebook, men även dolt via mail eller DM. Jag har fått min beskärda del av maktfullkomlighet och härskartekniker riktade emot mig (ibland från personer jag minst kunde ana), vilket visserligen fått mig att tänka, men som ändå fått mig att stå fast i min övertygelse:
Sociala medier är ett bra ställe att diskutera skolfrågor i!
I ett fåfängt försök att vilja visa hur sociala medier också kan verka positivt så startade jag #digitalkramar för ett tag sen. Det blev inte rikrigt som jag tänkt mig. Efter att ha problematiserat effekten så skrev jag ett blogginlägg och sen gjorde jag ett nytt försök.

Det blev ännu värre. Nu var det tydligen dumt att sända #digitalkramar också, även om intentionen var att försöka sprida dt till så många som möjligt. Nix. Det var inte ok för det kunde hända att folk kände sig exkluderade. Dessutom var det för "hurtfriskt". Jag brukar inte vara allmänt "hurtfrisk". Glad och positiv för det mesta. Men inte menat åt att enbart dunka själafränder i ryggen. Tanken med #digitalkramar var att skapa något gott. Det var dumt tänkt tydligen.

Igår blev jag anklagad för att trycka ner andra i en tråd på FB. Jag kände mig tvungen att fråga flera personer om de ansåg att jag gjorde det i den diskussion det handade om. De tyckte inte alls att jag gjort något fel. Ändå fick jag rådet att inte diskutera alls med vissa personer. Att bara släppa när jag kände mig trampad på. Jag kanske tom borde ta bort mina svar i tråden freslog någon. Så att deras kommentarer kunde stå ensamma utan någon sorts "bevis" på att det som hävdades (att jag kränkte andra människor) var sant. Nej det tänkte jag ite göra. Uppenbarligen bättre att låta märkliga resonemang stå oemotsagda om jag ska gå åp den här linjen. Följden blev att jag blockerade en del av de personer som gjorde falska anklagelser emot mig, i ren självbevarelsdrift.

Så. Jag kan inte längre diskutera i sakfrågor om jag har en motstående åsikt, för då riskerar jag att få irrelevanta och falska anklagelser riktade emot mig. Inte heler får man säga positiva saker eller skicka #digitalkramar eftersom det också kan kränka folk om de inte blir utvalda.

Bättre tydligen att vi inte diskuterar eller befinna sig i sociala medier alls med andra ord. Verkligen ett lyft för debatten och skolutvecklingen.
Känner jag mig själv så studsar jag tillbaka, men mitt i debatten om #godton så känner jag mig oerhört påhoppad från alla möjliga håll. Fastän jag inte kan förstå att jag skulle ha gjort något fel. Men det ligger väl på mig det också.
I ärlighetens namn så finns det gränser för hur mycket vi ska problematisera!


Sad Monkey, CC (by), Fernando dos Anjos


Lite (o)lustigt är det väl också att just det här var min första tweet.

2 maj 2015

#digitalkramar

För någon vecka eller två sen, innan den stora diskussionen om "god ton" började, startade jag med att sända ut #digitalkramar. Min tanke var att de skulle spridas över Twitter genom delande. Jag började med att skicka ut tre #digitalkramar och uppmanade mottagarna att skicka vidare tre egna.

Jag såg med ett leende hur #digitalkramar spreds ut. Men min glada tanke fick ett stopp. Somliga skickade aldrig vidare några kramar, utan nöjde sig med att tacka för sina. Nåväl, det kan skyllas på dålig information. På 140 tecken blir instruktioner av nöden knapphändiga. Det som egentligen bekymrade mig mer var att de #digitalkramar ideligen skickades tillbaka. Nog för att det är trevligt att få både vanliga och #digitalkramar, men tanken var ändå att de skulle spridas.

Jag ville inte ha tillbaka några kramar och att de ändå fortsatte att studsa mellan samma personer fick mig att börja tänka. Visst fanns det undantag. Vissa trätobröder och dito systrar delade frikostigt kramar. De flesta av #digitalkramar studsade ändå runt i samma bubbla.

Nu gör jag ett nytt försök.
Kanske löser de inte upp alla knutar i ett hårt twitterklimat, men det är den goda tanken som räknas. Eller hur? Så om du läser det här, skicka gärna ut tre #digitalkramar och försök att få dom att spridas lite mer. Vi är alla här för att vi vill förbättra skolan, även om vi inte tycker likadant.

Mitt twittermeddelanden kommer att se ut så här (kopiera gärna men glöm inte att byta namn):
 Jag vill ge #digitalkramar till @LagessonJenny @Bnua och @messerbitch #skickavidare till 3 nya mottagare #lärare 
http://kilskrift.blogspot.se/2015/05/digitalkramar.html