21 juli 2014

Läraren - en pultron?

Först en allegori.
Min farmor (född år 1900) och farfar (född 1897) såg bildning som viktigt. Farmors familj hade flyttat till Helsingfors för att hennes pappas utbildning gjorde det möjligt att få ett bättre jobb där. Sen fick de fly hals över huvud hem till Sverige igen 1918. De lämnade allt. Allt utom den utbildning de hade fått. Utbildning kan de aldrig ta ifrån dig, sa farmor. Farfar kom från en statarfamilj. Han skaffade sig också utbildning i form av ett körkort. Han var en av de första som fick ett i Stockholm. Han tyckte iofs att det var fullständigt onödigt eftersom han visste hur man körde bil även utan det där pappret, men han visste också att pappret skulle ge honom en fördel mot de andra yrkesförarna. Sen kunde han för all del gena tvärs över Roslagsplan också, eftersom det var mer effektivt. Fast då behöver man nog hålla i minnet att Roslagsplan inte liknade dagens Roslagstull. (Det bytte namn 1947)


Igår läste jag Helena von Schantz blogginlägg om Per Kornhall och hur det egentligen står till med oss lärare och vår oförmåga (alternativt ovilja) att våga ta ställning. Jag undrar om det är så och i såna fall varför det är så att vi lärare inte vågar ta diskussionen av rädsla för den egna karriären?
Idag läste jag Jimmy Vulovics artikel om hur barns syn på framtiden kan påverka deras vilja till lärande.
"Studievilja och disciplin föds inte ur regler och betyg. Det föds ur framtiden. Elevers förväntningar på framtiden ger dem viljan, disciplinen och kraften att lära."
Vågar vi ta debatten om lärandet? Jag menar verkligen. Även om det innebär att vi ställer oss själva i en obekväm situation. Även om det innebär att vi tror att chansen för våra 200 kronor extra i lönepåslag eller möjligheten att få åka eller föreläsa på den ena eller andra konferensen flyger all världens väg. Är det ändå inte lärarens egen kunskap som ska råda starkare än åsiktskorrekthet i alla lägen? I förlängning är det elevernas lärande som blir åsidosatt om inte vi lärare vågar ta ställning. Elevernas tro på framtiden är något vi lärare måste ge dom. Genom kunskap och utbildning. Det är inte politikerna, journalisterna eller tyckarna som står i klassrummet och gör det jobbet åt oss. Du kan ligga på vilken ände av den politiska skalan som helst, men lärare som vågar ta ställning, tror på sin egen kompetens och som ser kopplingen mellan elevernas lärande och sitt eget dito är centralt.

Hur vi vrider och vänder på "sanningen" utgår från vårt eget perspektiv och vad vi har för mål och syften. Om "sanningen" inte vågar sig fram (utan friseras i politik eller syften för den egna saken) så tjänar de knappast skolan och i förlängningen inte heller eleverna.

Tage Danielsson. Så klok. Om du håller med honom eller inte - hans retorik klockren. I vilka syften och hur ska vi använda oss av rapporter om nedåtgående kunskaper och oordning i skolan?
(Och för dig som inte minns - det är från tiden med kärnkraftsdebatten 1979.)

15 juli 2014

Jag - en lärande lärare

Nu pratas det på sociala medier.
Förstelärarna.
Igen.

Jag tycker inte att titeln i sig säger mig så mycket. Det beror på att både uttagningsförfarandet och uppdraget i sig ser så otroligt olika ut i hos olika huvudmän. Därför kan jag inte säga om jag tycker att reformen är helt hundra ok eller inte. Det går inte att komma undan att reformen till dels är en förtäckt lönereform. Med bristande tid och väldigt otydligt uppdrag så kan en förstelärare både utnyttjas till bristningsgränsen och/eller få en oerhörd betydelse för skolutvecklingen.

Om reformen ska kunna få ett positivt genomslag så behöver diskussionen om höjda lärarlöner inte blandas ihop med karrärtjänsterna, men så länge som de allmänna lärarlönerna ligger där de ligger kan det vara svårt att inte blanda ihop de två.
Det är också svårt att hålla ett vettigt diskussionsklimat om det flyger beskyllningar från olika håll. När någon uttrycker sig... låt oss säga... "intensivt", så är det inte nödvändigtvis pga avundsjuka eller Jante. Förstelärarreformen berör fler än bara förstelärarna själva. Det involverar elever, rektorer, föräldrar och även andra människor som arbetar i skolan. Det som den utomstående (som inte innehar tjänsten) kan se är inte nödvändigtvis det vi tror, vill eller förutsätter att de ska se. Därför behövs en öppen debatt där reformen kan diskuteras.

Jag har en föreställning om att förstelärare är personer som ska ha en förmåga att på något sätt få med sig skolan för skolutveckling. Att ropa avundsjuka så fort någon ser problem med reformen är inte en konstruktiv framgångsväg om man vill att kritiken angående förstelärartjänsterna ska tystna. Jag tror att det snarare kan gjuta olja på de berömda vågorna.
Det är inte nödvändigtvis så att försteläraren ska visa att det hen säger är det enda rätta, utan hen bör snarare öppna för dialog. Själv ser jag en stor del av förstelärarens roll som lyssnare. Om något nytt ska införas i en organisation blir det väldigt svårt att få med sig tvivlare om de inte lyssnas på och diskuteras med på en bra nivå. Det kommer dessutom att föra förstelärarens roll framåt eftersom jag tror att lärande sker i dialog och i mångfald. Om jag enbart diskuterade med de personer som tycker likadant som jag så skulle jag inte lära mig något. Dessutom antar jag att det går att avsäga sig ett uppdrag som man inte vill ha. Om tjänsten inte lever upp till de förväntningar som man hade på den när man tackade ja, så måste det väl vara möjligt att tacka för sig och gå? Jag känner i alla fall några som har gjort det. Av olika anledningar. Står man utanför och enbart ser att det diskuteras dåligt med tid och/eller att det extra påslaget inte betalas ut över sommarmånaderna, samtidigt som man inte ser några skolutvecklande diskussioner... Då är det lätt att förstå kritiken. Det ligger ett ansvar i titeln helt enkelt. En diskussion om uppdragets utformning kan också fortgå parallellt med att uppdraget genomförs. Fritt val.

Jag kan förstå om man blir ledsen ifall man blir angripen för att man är den man är och har lyckats med det man har. Samtidigt är försteläraren en sorts uniform. Jag arbetade som väktare på polishuset i Stockholm ett tag. Då kunde jag bli utskälld för att jag inte kunde ordna så att människor fick göra polisanmälan fortare. När jag arbetade i Pressbyrån så var det mitt fel ifall en chokladkaka var för dyr. Många gånger om dagen och angående allt möjligt hände det här. Jag varken tog upp polisanmälningar eller bestämde priset på choklad. Min roll representerade däremot något och då fick den klä skott för mycket "elände". På samma sätt är det med förstelärarna. De representerar något. I det kan du välja hur du ska ta emot budskapet. Du kan också välja hur du vill diskutera reformen.
De som arbetar i skolan är de som är bäst på att se hur skolan ska fungera, men det måste ske ur en lyssnande position. I dialog med andra kan vi föra skolutvecklingen framåt.

Jag har skapat en öppen grupp eftersom jag vill diskutera reformen. Både funktion och genomförande. Gruppen heter Förstelärare - öppen kanal och finns på Facebook. Jag startade gruppen eftersom jag ser ett visst behov av att kunna diskutera förstelärarreformen öppet och utan att vi hänvisar till avundsjuka eller Jante. I mina ögon hade det varit svårt för någon som inte var förstelärare att bilda gruppen. Då skulle inte gruppen få samma möjlighet att fungera som öppet diskussionsforum eftersom den i värsta fall inte skulle bli annat än "en grupp för avundsjuka". Det handlar inte om att kritisera försteläraren, utan om att lyfta diskussionen till en vettigare nivå. Gruppen är öppen för alla, men inläggen bör hålla sig till sakfrågan och inte vara personangrepp. Jag lär så länge som jag lever. Jag vet att jag är en bra lärare, men jag blir aldrig en färdiglärd lärare.
Välkommen till gruppen om du vill diskutera!



Tidigare har jag skrivit om förstelärare i inlägget Diskutera reformen istället för förstelärarna och Spridda tankar om förstelärare.



10 juli 2014

Att blogga pedagogiskt

Jag får väldigt många frågor om skola. Dels när det handlar om flippat klassrum, men även om pedagogik och skolpolitik. Flera gånger har frågorna handlat om forskning och/eller om forskningsunderlag. Det finns ett flertal uppsatser, tidningsartiklar och radioprogram som jag har hjälpt till med angående fakta, reda ut begrepp och genom att bidra med kunskap och åsikter. Jag brukar svara alla (ledsen om du hamnat i spamfiltret, men jo jag svarar faktiskt alla). Anledningen till att jag svarar är först och främst för att jag tror på att en dialog för skolutvecklingen framåt. Skulle vi hålla en monolog så leder det enbart till obesvarade frågor. Sen kan det kan hända att det är klyschigt, men jag lär mig faktiskt minst lika mycket av att få vara del av den dialogen. Lika väl som att vi diskuterar skolfrågor i det utvidgade kollegiet på Twitter och Facebook så är ibland den enskilda dialogen eller gruppsamtalet viktig. Det kan också ske via exempelvis Skype eller hangouts. Även pedagogiska pubar och tweetups är viktiga, eftersom det sker en väldigt utvecklande dialog där.
Det finns ett undantag från det här med att svara på frågor. Det finns en fråga som jag inte riktigt har svarat på, även om jag har svarat.
Vad är det som gör en bra pedagogisk blogg?
Jag har funderat på det där. Om jag svarar så får jag en känsla av att jag är någon sorts Blondinbella och jag vet inte om jag är så förtjust i den jämförelsen. Inte för att det är något fel på henne eller hennes blogg (även om den inte är i min smak), utan jag tror nog att hon är smartare än många andra när det gäller både bloggande och affärer. Det är bara det att pedagogiska bloggar inte brukar innehålla "bloggtips". Sådant faller nog mer under tonårsbloggarnas sfär. Det gäller att få en blogg med så många läsare som möjligt. Helst ska man väl tjäna en rejäl hacka på det dessutom, så tipsen utgår lite ifrån det. Pedagogiska bloggar har ett annat syfte. Jag kan nog inte säga att jag har en ultimat strategi som jag kan delge, vilket har gjort att jag inte har kunnat svara på den där frågan så att jag varit riktigt nöjd själv. Men sommar ger en del extra tid för funderingar, så nu har jag tänkt igenom det hela och ska försöka ge min bild av vad som gör en bra pedagogisk blogg. Det är dels hur jag tänker själv när jag skriver, men också vad det är som gör mig själv intresserad av att läsa andras bloggar. Jag kommer att lämna självklara saker som stavningskontroll och styckeindelning därhän, för det kan väl vi lärare, eller hur? Det är heller inte en absolut bibel och det är alltid upp till dig själv hur du vill styra din blogg. Det här är, som sagt, hur jag tänker. Så...


  • Hitta din infallsvinkel.
    Om du vill få många läsare så kan det vara bra att hålla bloggen ganska stringent. Om du skriver både om pedagogik, bakning och din semester i Florida är risken att någon som intresserar sig för ett ämne inte blir en trogen läsare. Försök fundera ut vad det är som engagerar eller intresserar just dig inom skola. Skriv om det och håll dig till det. På min blogg skriver jag om digitalt lärande (ofta mer specifikt om flippat klassrum) och om skolutveckling (där även en dos av skolpolitik kommer in). Skapa hellre en blogg till om du vill skriva om flera saker. Det är lätt administrerat om du gör det under samma konto.
  • Välj ett bra bloggnamn.
    Bloggen kan heta en sak och sökadressen vara en annan. Bäst är ifall båda är samma. Det blir lättare att hitta dig då helt enkelt. En blogg som heter "Filiduttans superblogg" kan på sitt vis vara intressant, men kan samtidigt uppfattas som något oseriös. Om du väljer ett namn som nischar dig för hårt kan det vara svårt att få ut andra tankar på bloggen än de du först tänkt dig. Bloggens namn kopplar till vad du skriver om. Hade du döpt bloggen till "Hej Matematik" så hade du antagligen haft svårt att driva bloggen under samma namn idag om du vill föra fram modern pedagogik. Om du nu inte är ironisk förstås. Alla som gick i skolan under slutet av 1960- och början på 1970-talet förstår nog ypperligt väl vad jag menar.
    Min val av bloggnamnet Kilskrift är mer genomtänkt än vad du kanske tror. (Jag skrev lite om det i mitt första blogginlägg på den här bloggen.) Dels är det mitt intresse av historia som spelade in och dels blir det samtidigt en sorts påminnelse då vi behöver kunna se bakåt för att kunna se framåt. Sen har det också ett syfte att vara en länk till hur vi förmedlar saken till vår omvärld. Sumererna (bland annat) använde den teknik som var tillgänglig genom kilskrift och det är precis det som jag tycker att vi också ska göra. Jag är glad att jag inte valde ett bloggnamn med "flippat" inlagt. Det hade gjort mig mer låst tycker jag. Efter två år har bloggen fått sitt namn på kartan (om inte annat genom Ciseons pedagogiska bloggtopp) och även mitt twitternamn @braneback är kopplat till mitt eget namn på ett väldigt tydligt sätt.
  • Ha ett personligt anslag.
    Det är ingen idé att härma någon annan, även om det kan vara en bra början. Gör bloggen till din och skriv på det sätt som passar dig. Om du försöker lägga dig till med ett kryptiskt språk så kommer det inte bli trovärdigt om det inte är så du själv brukar prata eller förhålla dig. Själv skriver jag ganska rakt av det som rör sig i mitt huvud. När jag skriver ner mina tankar på bloggen så utvecklas de ofta vidare just pga att jag skriver ner det.
  • Egna åsikter.
    Själv tycker jag att det inte är särskilt roligt att läsa en blogg som bara listar länkar. Det kan vara till andras bloggar eller till artiklar. Det som intresserar mig är dina egna åsikter om ett område. Du funderar säkert över något när du läser andras tankar eller fakta. Skriv ner det. Se gärna till at det blir mer än en rad eller två. Det finns en del som använder bloggen till att spara goda idéer eller länkar för sin egen del och det är helt ok. Vill du få läsare är det en annan sak. Även om din blogg bara fungerar som portal för att ge tips om olika sidor eller bloggar så är det intressant att veta vad länken leder vidare till, så att läsaren inte måste klicka på länken för att få veta det.
  • Länkar!
    När du diskuterar någon annans tankar eller när du har åsikter om fakta som du har hittat så se till att länka dit. Det är inte säkert att läsaren vet vad du pratar om eftersom alla kanske inte har läst inlägget som du hänvisar till. Se också till att länken är inbäddad i din text. En länk som läggs in som textmassa ser både konstigt och ja... något oprofessionellt ut.
  • Skriv när du har något att säga.
    I Blondinbellas värld gäller att du ska skriva varje dag. Allra helst flera gånger om dagen. Själv skriver jag bara när jag har en tanke som jag vill formulera. Mest för mig själv, men i förlängningen har det blivit även för andra.  Om jag skulle skriva något varje dag så vet jag faktiskt inte vad jag skulle fylla bloggen med alla gånger. Inläggen dyker upp när tanken finns och det kan bli två dagar efter varandra eller med en vecka emellan. Jag tror faktiskt att jag en gång postat två inlägg samma dag, men det har bara hänt en gång. Det är också anledningen till att jag inte gillar #Blogg100 (du utmanar dig själv att lägga ut ett blogginlägg per dag i 100 dagar). Det kan vara en utmaning att skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar, men för mig som läsare (min personliga åsikt) så blir läsarupplevelsen inte alltid vidare intressant. Vi har alla olika mål, men mina inlägg skulle bli väldigt urvattnade, korta och intetsägande om jag tvingade mig själv att skriva varje dag. Jag tror dessutom alltid att jag ska skriva något kort. Mitt sätt att skriva på blir dock alltid lite längre än jag trott. Kanske är det för att jag när jag väl skriver något känner att jag vill reda ut det ordentligt och inte lämna så många frågetecken till dig som läsare.
  • Skilj på eget tyckande och andras tyckande samt fakta.
    Här kommer källkritiken in. Vill du vara trovärdig i dina inlägg så måste du skilja på det här. Glöm inte att ge cred till den som skrivit något annat som du tycker är bra. (Eller dåligt för den delen.) Du gör det enklast genom att länka. Det gör det också lättare för den som läser att ta reda på mer för att sätta sig in i en fråga och förstå varför du tycker som du gör.
  • Skriver du privat eller för din skola?
    Det är skillnad att skriva som enskild pedagog och som representant för en skola. Skriver du i egen sak så behöver du inte på samma sätt ta hänsyn till din skolas profil, men du är också ansvarig för ditt tyckande, vilket kan få konsekvenser för dig och på din skola.
    Skriver du som representant för din skola eller kommun så är det ännu viktigare att ha koll på vilka regler som gäller och att du inte skriver som om ditt tyckande var samma sak som hela skolans. Då får du helt enkelt ibland lägga åt sidan egna åsikter för att kunna föra fram skolans pedagogik eller tänk. Ett bra exempel på representerande pedagogiska bloggar är förstelärarna i Svedala.
  • Läs andras bloggar. 
    Läs läs läs. Det är viktigt att ta del av andras bloggar dels för att få en övergripande koll på vad som rör sig i den pedagogiska bloggosfären, men dels också för att du kan få tips om hur du ska blogga och om vad. För att hitta massvis av pedagogiska bloggar så gör ett besök på Johan Falks söksida för pedagogiska bloggar eller Emil Janssons dokument över detsamma.
    Kommentera gärna när du ändå har läst ett blogginlägg. Det är alltid uppskattat att få kommentarer. Gärna mer än bara "Fin blogg!" eller "Läs min blogg!", vilket återigen tycks vara det vanligaste på tonårsbloggar. (Som du kanske förstått så har jag ett gäng tonåringar hemma själv och försöker som exemplarisk mor att "hänga med".) Syftet med din kommentar är att ge feedback, inte att lyfta dig själv. Är bloggen bra hjälper det bloggaren att få veta vad det är som är bra eller varför den är det. Det fungerar likadant med det som du inte gillar, men ofta är vi sämre på att ta emot kritik (även om den är konstruktiv). Tänk respektfullt när du kommenterar.
    Moderera din egen blogg så att du kan läsa kommentaren först innan du lägger ut dom. Då kan du rensa bort spam eller rent elaka kommentarer om det skulle dyka upp några. Jag vet att jag sa att du skulle svara på allt, men att lägga ut eller svara på rent elaka kommentarer kan få dig att må dåligt, misströsta och i förlängningen sluta blogga. Se det istället som en tillfällig incident och gå vidare. (Självklart är det skillnad om du blir direkt trakasserad. Då bör du ta reda på IP-nummer, eftersom elaka kommentarer oftast är anonyma, och i värsta fall polisanmäla.) Jag har tack och lov inte fått några elaka kommentarer. 
  • Läs fakta.
    Det är bra att läsa på en hel del innan du skriver ner din åsikt. Det är synd att bli skriven på näsan för faktafel. Det kan gälla allt från faktiska siffror till att läsa in sig på ett ämne.
  • Läs igenom och ändra.
    Jag vet inte hur det är med dig, men själv skriver jag i ett enda flöde direkt in på bloggen. Andra skriver först i Word eller något annat textredigeringsverktyg och klistrar sen in det i bloggen istället. Oavsett hur du gör så är mitt tips att du läser igenom ditt blogginlägg efter ett antal minuter. (Inte på en gång alltså. Låt det vila ett tag först.) Jag brukar göra det flera gånger. Jag är så engagerad när jag skriver att fingrarna bara löper på och då missar jag lätt småsaker. Det kan bli meningar som inte riktigt hänger ihop eller klargör sammanhang och ibland länkar som har försvunnit. Läser du igenom efter en stund så kanske du hittar en eller annan tokighet som behöver rättas till. Det handlar inte om att skriva om hela stycken. Om någon har länkat till din blogg så kanske den personen plötsligt länkar till något helt annat än vad hen hade tänkt. Vill du lägga till något så är det oftast bättre att skriva klart och tydligt att det är ett just ett tillägg. Gärna med ett datum också om det sker en annan dag. Blev det helt tokigt så skriv hellre om helt i ett nytt inlägg. Kopiera över i ett textredigeringsverktyg (spara för säkerhets skull) och gör dina ändringar där. Sen upp med ett nytt inlägg (eventuellt med en förklaring om att texten är omredigerad).
    (Och ja - just det här stycket har jag både lagt till och ändrat.) 
  • Lär dig om ditt bloggverktyg. 
    Det spelar ingen större roll ifall du använder Blogger, Wordpress eller något annat bloggverktyg. (Även om en del tycker det.) Använd det du känner dig bekväm med. Det ska inte vara jobbigt att blogga pga att du inte förstår hur du ska göra när du skriver text, lägger in bilder eller länkar.
  • Tänk på layouten.
    Hur din blogg ser ut är viktigare än vad du tror. Det finns en hel del bakgrundsbilder och färdiga stilar att välja på i ett bloggverktyg, men lägger du in din egen bild så blir din blogg mer personlig. Tänk på vilka färger du använder och vilka bilder du lägger ut. Har du en pedagogisk blogg så måste inte din bild föreställa små barn som sitter i bänkrader, men det är svårt att koppla en bild på surikater till en text om matlagning om du inte har gjort en poäng av det i din text. Bilder sänder signaler. Även om du inte är medveten om det så kan dina bilder uppfattas felaktigt eller på ett sätt som inte gynnar din sak om du inte tänker igenom ditt bildval.
    Se till att bilden är licensierad enligt Creative Commons (eller fri att använda) om du hittar den på nätet. Om du använder din egen bild så kan det vara värt att lära sig ett fotoredigeringsprogram för att få till den rätt i storlek och stil. Det här gäller egentligen alla bilder du använder på bloggen.
    Tänk också igenom färger och teckensnitt. En blogg ska gärna ha en personlig stil/färg, men ändå vara lättläst. En vit blogg? Ja det är snyggt, men det är väldigt vanligt. Vill du sticka ut från mängden så tänk ett steg längre. Det är alltid bra om du som läsare känner igen dig när du hälsar på i någons blogg. Min blogg kanske är lite "kladdig", men den är min. :)
  • Svara på kommentarer.
    Jag svarar alltid på kommentarer på bloggen. Det känns respektfullt mot den som läser bloggen, även om det bara är för att tacka för kommentaren. Se all respons som positiv respons. Även om kommentaren är negativ så kan du lära dig något av det.
  • Facebook
    Om du lägger in dina inlägg i facebookgrupper... Lägg det i de grupper som det hör hemma i. Jag vet att folk i värsta fall lämnar en grupp ifall det läggs in blogginlägg där om precis vad som helst. Tänk då inte bara "Åh, en pedagogisk grupp!" Tänk på vad gruppen har för syfte. Vad diskuterar man in just den gruppen? Om du lägger ut länkar överallt så framstår det mer som du är ute efter egen berömmelse (det kanske du är) än att du vill bidra med något. Är man som jag med i flera grupper så känns det inte kul att samma inlägg finns i alla grupper oavsett vad gruppen eller inlägget handlar om. Är det en grupp för disksussioner om ipads så kanske ditt inlägg om skolgårdslekar passar bättre någon annanstans. (Finns inte gruppen så starta en. Det finns säkert flera som är intresserade av samma sak.) Om folk har sökt sig till en grupp för att diskutera bokstavsbarn så är det just det som de vill göra där. Kanske är gruppen för sociala medier istället det bästa stället att posta ditt blogginlägg. Om du inte kopplar det till gruppens syfte förstås, men i ärlighetens namn så gör du det bäst i blogginlägget och inte i den tråd du startar. Tänk på att du vill framstå som seriös (jag utgår från att det är så). Själv tycker jag inte att jag kan se ett inlägg som fullt seriöst om det postas i alla grupper eller i en grupp där det inte hör hemma. Jag postar inte ens själv alla mina egna blogginlägg i gruppen Flippa klassrummet på Facebook, fastän jag är gruppens administratör. Dessutom rensar jag bort de inlägg som inte hör hemma i flippagruppen. (Allt jag gör i flippagruppen syns inte, men jag önskar att fler gruppadministratörer ville göra samma sak som jag.)  Jag skriver alltid till personen som postat inlägget och förklarar varför det är bortplockat. Det brukar finnas stor förståelse för det. På så sätt har gruppen blivit väldigt uppskattad och fylld med bra diskussioner som håller sig till sakfrågan. Läs på gruppens "Om-sida" så att du vet vad gruppen handlar om.
  • Ett tillägg 15 juli
    Läs texten om att slänga ut elefanten.
    Sätt en bloggla på din blogg, så att det syns vem som bloggar. Visa att du är lärare och var stolt över det!
    Sen är det bara att köra!


Ja det var väl det jag tänkte på... just nu. 

7 juli 2014

Flippa med Sveriges Radio

Jag sitter och går igenom de skolrelaterade nyheter och artiklar som jag har missat under min tid med instabilt bredband i stugan. Då hittade jag nyss, av en slump, ett litet inlägg som är väldigt intressant för oss som flippar klassrummet. Det måste ha gått mig förbi i den intensiva slutspurten bland nationella prov och betyg. Jag har minst sagt väntat på det här och blev väldigt glad när jag såg att funktionen för Sveriges Radios inbäddningsbara spelare har återinförts och förbättrats. Eftersom Sveriges Radio sänder massor av intressanta program så är det synd att inte använda dom när du flippar ditt klassrum. Personligen älskar jag framför allt både dokumentärerna i P1 och P3 samt Vetenskapsradion, i synnerhet Vetenskapsradion Historia, och har länge velat använda programmen på ett smidigt sätt i min SO-undervisning. Det är också intressant att läsa Sveriges Radios syn på framtidens radio med ett fokus på mobilen. Vilken guldgruva för en flippare när det ibland är vanligare att eleven har en egen mobil om inte en dator!

Det är inte svårare än att du scrollar ner till dela-knappen, som finns nedanför inlägget du vill använda tillsammans med delningsfunktionerna för twitter och facebook. Kopiera inbäddningskoden och kopiera in den via din html-redigeringssida. Gör så här (om du använder Blogger som jag):

  • Skriv en liten introduktion/instruktion till klippet.
  • När du hittar textkoden vid dela-knappen så kopierar du den. (Du kan också bestämma när ljudklippet ska börja vid dela-knappen. Gör det i såna fall innan du kopierar koden.)
  • I Blogger så kan du växla mellan ett skriv-läge och ett html-läge. (Uppe i vänstra hörnet.) Klicka på html.fliken och kopiera in textfilen där du vill ha den. Titta efter din rubrik eller introduktion/instruktion till klippet så lägger du lättare klippet rätt från början. Se bara till att du står på rätt ställe när du klistrar in ditt klipp.
  • Klicka dig tillbaka till skriva-fliken. 
  • Om du inte är nöjd med var klippet hamnade så måste du gå tillbaka till html-läget och ändra det. (Till skillnad mot bilder som brukar gå att flytta på i skriva-läget.) 
  • Glöm inte att skriva en kompletterande frågeställning till eleverna så att du får korn på om de har förstått det som du vill att de ska få ut av klippet. Be dom mejla eller på annat sätt skicka dig svaret så att du kan ge formativ feedback innan lektionen då ni ska diskutera radioinslaget.

Under året kommer möjlighet att dela ut en viss tidpunkt i ett längre avsnitt också att möjliggöras, liksom stöd för Wordpress.

Säg att du är idrottslärare. Vilka dimensioner ger inte programmet Demokrati och diktatur inom sportens värld? Samarbeta med samhällskunskapsläraren och du får en fullträff. Eller vad sägs om att be eleverna lyssna på en bit ur Meny om du är hemkunskapslärare? Släng in ett antal Klartext också så får du med nyheterna på lätt svenska. Bra för fler än bara yngre elever eller de med dubbla språk. Glöm inte heller UR eller UR-barn!

Nedan har jag nu bäddat in det klipp ur Vetenskapsradion historia där de dåliga resultaten på nationella proven i historia år 2013 diskuteras. Ett avsnitt som alla historielärare bör lyssna på. Och ni andra också, eftersom historia är ett ämne som går igen i alla ämnen på ett eller annat sätt. Att med hjälp av ett historiskt perspektiv kunna analysera, kommunicera, begripa, processa och i tankarna klara av att bearbeta olika ämnen är något som mycket väl kan användas som ett sätt att göra undervisningen mer intressant. Ett närmande av olika ämnen likt det genrepedagogiska ligger inte fel när det gäller ämnet historia. Ta en titt i arkivet hos SR Minnen och se om det inte finns något du kan lyssna på för egen del eller knipa en bit av till eleverna i en flipp. En del klipp i Minnen är alldeles lagom korta. Färg-TV  var en nymodighet 1968. Lägg in den i teknikundervisningen. Varför inte tex använda Skolradion besöker Mårbacka på 4:53 minuter eller Radion träffade Moa Martinsson på 4:55 minuter när du flippar svenska? Eller historia. Eller både och. Det finns massor av exempel! Välj och vraka.

När jag nu ändå också pratar om radio så vill jag tipsa om mitt favoritprogram (hittills) bland sommarpratarna. Missa inte fysikprofessor emeritus Anders Bárány! Ett otroligt intressant avsnitt med härligt lågmäld humor. Och så en undran över när Sveriges Radio kommer att låta en lärare sommarprata.
Det vore väl något!


4 juli 2014

Tankar om flipp och åsikter

Jag har lite svårt för när jag blir tillskriven åsikter som jag inte har eller har uttryckt. Misstag görs visserligen, men ibland dras slutsatser som jag inte alls förstår varför de måste hänga ihop. Frågar jag vad som ligger bakom den ena eller andra tillskrivningen eller om jag vill veta varifrån något kommer så vet många gånger personen i fråga egentligen inte riktigt det. Var har det blivit av vår egen förmåga till källkritik?

Om vi som ett utmärkt exempel tar det här med en-till-en. Jag har en idé om att flippat klassrum är ett utmärkt sätt att kunna börja använda digitala verktyg på ett mer pedagogiskt vettigt sätt. Att fortsätta använda datorer och plattor som skrivmaskiner och app-arater är inte hållbart. Att fastna i den fällan är ännu mindre hållbart. Så jag tycker att det är viktigt att vi arbetar med en pedagogisk tanke bakom det vi gör med digitala verktyg. Var och en för sig och tillsammans. Eftersom jag då arbetar för flippat så är den automatiska tanken från många dels att jag har en dator till varje elev (eller en platta, det kan variera) och dels att jag är för ett en-till-en perspektiv. När jag berättar att jag alls inte arbetar en-till-en finns det (oftast) två reaktioner. Det ena är att den jag pratar med blir tyst. Det andra är att den jag pratar med blir förvirrad och inte riktigt vet vad hen ska säga och det blir istället ett svar som jag har svårt att koppla ihop med den ursprungliga frågan, eventuellt blir det en fråga till: ”Men hur gör du då?”.

Det går utmärkt att flippa klassrummet utan att ha en dator till varje elev. Det är inte där själva flippandet sitter. Förmågan att tänka i nya banor i din undervisning sitter inte i att kunna kopiera vad någon annan gör rakt av. Det är istället din förmåga att kunna anpassa nya sätt att tänka i din egen undervisning som är det viktiga. Jag förutsätter aldrig att alla lärare sitter i en en-till-en situation. Lika lite som att jag kan förutsätta att mina elever alltid har tillgång till en dator eller bredband kan jag göra det när det gäller lärare. Och även om datorn finns där rent fysiskt så innebär det inte att alla lärare slår på datorn och sen är igång. Alla befinner sig på olika nivåer och även när det gäller flippat är det viktigt att respektera det. Det är därför som att jag ser det som viktigt att visa olika sätt att flippa istället för att lägga upp en mall att följa. Jag skriver inte om alla mina lyckade flipplektioner eftersom jag inte ser det absoluta syftet med det. Och i ärlighetens namn händer det att en lektion blir misslyckad också. Lev och lär. Jag har i alla fall inte någon gång sett annat att det i sådana fall varit mitt eget fel och sett till att lära av det. Men i vilket fall så behövs inte en dator till varje elev för att kunna flippa klassrummet. Det är oerhört viktigt att först veta vad du tänker kring undervisning och hur du sen också vill förändra det. Våga ta ställning till om du verkligen vill förändra och varför i sådana fall. Vad är ditt syfte och ditt mål? Kopiera nu inte bara facit och säg det som först hoppar fram i din hjärna, det som du nära på förväntas säga. Fundera istället en vända till och försök sätta dina egna konkreta ord på din egen mentala flipp. Om du inte vet varför du ska/vill använda digitala verktyg på ett visst sätt och vilka pedagogiska syften det i sig skulle uppfylla så kanske det inte är en absolut nödvändighet att använda det digitala. Den enkla vägen att säga att det är enklare för eleven att skriva på en dator eller att använda en app håller inte riktigt. Det måste till något mer. Det måste förankras pedagogiskt.

Att hävda att ”om alla elever (och lärare) bara får en dator så kommer det pedagogiska att lösa sig” är en otrolig optimism i min värld. Bara för att du själv hanterar datorn som ett arbetsredskap utan att tänka på det nämnvärt innebär inte att dina kollegor gör det. Det innebär inte heller att de automatiskt kommer att lära sig bara för att någon sätter en laptop i handen på dom. Det kräver utbildning och ett eget ansvar att lära sig. Det kan inte alla göra parallellt med att vi ska försöka använda digitala verktyg i undervisningen. Visserligen kommer många av oss att utveckla vårt pedagogiska kunnande vartefter vi arbetar med digitala verktyg. Men att förutsätta att alla ska klara att undervisa med ett syfte i sitt digitala användande är inte realistiskt. Det är inte heller realistiskt att tro att varje lärare kommer ta det egna ansvar som behövs, eftersom alla befinner sig på olika nivåer och det måste vi inte bara se utan även möta upp. Vi måste också inse att frasen ”alla elever kan det där med IT” inte riktigt stämmer. Läraren är expert på att lära ut. Läraren är den som måste ta ansvar för det digitala lärandet i förhållande till läroplanen på samma sätt som att hen måste göra det utan datorer och plattor. Läraren behöver utbildning och förståelse. Syfte och mening. Det behövs både morot och piska om det ska fungera. Om inte den mentala flippen och en förankring av det pedagogiska sker först så är det väldigt dyra leksaker som du står beredd att slänga ut till Sveriges alla elever. Och det spelar inte roll hur mycket du än tycker att ”alla borde” och ”det är arbetsgivarens ansvar”. Verklighet är verklighet och ska den ändras på så måste det göras med respekt.

Något annat som kanske inte direkt kan beskrivas som en åsikt som felaktigt tillskrivits mig, utan snarare en felaktig placering som har gjorts någon gång eller två, är att jag på något sätt skulle vara en del av Skolvåren. Det är jag inte. Jag har snarare svårt att förstå deras syften. Att finnas till för sitt eget finnandes skull är något som flyger mig över huvudet. Att finnas till utan att ha ett syfte eller en programförklaring är varken något som tilltalar mig eller som jag har förståelse för. Jag vill veta vilka krafter och syften som finns bakom för att kunna ta ställning till ifall det finns någon substans bakom det som sägs. Om någon skulle säga till mig att jag skulle föreläsa någonstans utan att jag egentligen fick veta vem som anlitar mig eller hur agendan ser ut så skulle jag med största sannolikhet inte ställa upp på det heller.
Då ser jag en klarare tanke bakom Skolsmedjan. Skolsmedjan är inte samma sak som Skolvåren, även om det ibland förväxlas. Kanske för att Skolvåren lånar hahtags lite här och var eller för att namnen är lika, men det gäller väl annat också som har förledet skola i namnet(?), vad vet jag… Skolsmedjan har en förankring i forskning och ser inte skolan som ett system som behöver ryckas upp med rötterna. Där är det lättare att se en stringens och att diskutera. Jag kan diskutera med de allra flesta och tycker att det är intressant att få göra så. En sammanslutning av människor är lättare att diskutera med ifall det finns ett gemensamt syfte och ett mål. Annars blir det enbart individers åsikter som jag bemöter i en enda röra, men under samma flagg. Jag anser mig inte vara elak bara för att jag inte håller med i sakfrågor eller vill få något förklarat för mig. Får jag en vettig diskussion så kan jag ta att alla inte tycker lika. Jag är inte obenägen att ändra min åsikt, men jag bestämmer helst själv vad jag tycker eller inte.

Hållö fyr 30 juni 2014


Läs om det här med att ha åsikter även hos Helena von Schantz: Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

28 juni 2014

Köpt behörighet

Det här är ett inlägg som jag inte vet vilken respons jag kommer att få på alls. Det kan jag iofs aldrig veta, men just det här känns som att trampa in i något som inte känns helt på sin plats att prata om. Alltså säger jag från början att det inte är en färdig tanke. Mer kan man säga att det är sådant som flyger in och ut ur hjärnan utan någon närmre struktur än.

Jag funderar över det här med erfarenhet. Det har pratat mycket om lärarlegitimation, av naturliga skäl. Förr hörde jag mycket oftare att det inte spelade någon större roll ifall läraren var utbildade eller inte. Det händer fortfarande att jag får höra att ”den bästa läraren jag hade var inte utbildad”, men det är inte lika vanligt skulle jag nog vilja säga. Lite av en parentes visserligen, men hur folk orkat ha koll på vilka som var utbildade eller inte, eller för den delen visste det över huvud taget, har varit något jag förundrats över. Talade de outbildade om det själva för sina elever, eller är det något man gissat sig till enligt principen ”alla outbildade lärare är bättre” eller vet man det automatiskt ändå? Jag har kanske bara dålig koll eller var på den tiden helt enkelt ointresserad, men jag hade aldrig under min grund- eller gymnasieutbildning någon reda på vem som var utbildad eller inte.
I vilket fall är det viktigt att en lärare är utbildad. Det har jag alltid tyckt. Jag resonerade att om nu de outbildade var så bra kunde det aldrig skada ifall de också skaffade sig den teoretiska utbildningen. En utbildad och erfaren lärare måste väl ändå vara det bästa har varit mitt resonemang. Sen är inget några garantier för att en lärare är bra. Alla yrken som har med människor att göra måste förankras i en personlighet som kan hantera sociala relationer. Ingen gillar att bli avsnäst av en kassörska på ICA, eller att mäklaren inte kan sitt jobb när hen ska ha visning av det hem du ska sälja. Kanske är det viktigare då vi har med sårbara människor att göra. Läkarens patienter och våra elever är oftast mer sårbara än andra grupper och därför blir vår förmåga att hantera sjuka människor respektive barn och ungdomar så mycket viktigare än andra yrkens.

Det är viktigt med utbildning. Vi vill att våra elever ska veta det. Vi vill att samhället ska förstå det och uppskatta lärares insatser efter det arbete vi faktiskt gör och inte det andra tror sig göra. Det är svårt för politiker att riktigt sätta sig in i det dagliga arbetet som en lärare gör. Det spelar ingen roll hur många skolor hen besöker eller hur många lärare hen pratar med. Att stå på golvet varje dag och möta eleverna är ett stort och viktigt jobb. Och svårt. Det kräver en hög förmåga att se individen och att anpassa undervisningen både efter läroplan, och elevens individuella situation. Efter kunskapsnivå, inlärningsmässigt och socialt.

Det är viktigt med utbildning. Det räcker inte med att vi har en lärarexamen utan vi måste också ha en lärarlegitimation. Hur reformen har gått till kan man tycka lite si och så om. Det gjorde jag i ett tidigare inlägg. Men om det nu finns en lärarlegitimation så måste det innebära att man lägger vikt vid att utbildade lärare är viktigt. Jag skickade in en kompletterande ansökan om utökad behörighet idag. Eftersom jag tog examen innan 2011 så slipper jag betala även nu när jag söker min utökade behörighet. Man kan säga att jag betalar för min legitimation med min erfarenhet. (I kombination med min utbildning.) Eftersom jag har arbetat i 17 år så kan jag inte tro att det ska bli något större problem. Sen borde det i ärlighetens och utbildningens namn bli en behörighet för gymnasiet också. Vi får se hur det går med den saken. Men när jag satt och fyllde i ansökan så insåg jag helt plötsligt att den erfarenhet som jag byggt på mig under åren är viktig. Samtidigt pratar vi så mycket lärarlegitimation att det känns som om erfarenhetsaspekten försvinner. Det här var nog första gången på ganska länge som erfarenhet betraktades som ett klart plus. Annars är jag, efter relativt många år i skolan nu, inte direkt varit van vid att det öppet pratas och diskuteras erfarenhet. Ibland kan jag nära på tyckas att det ofta kan fnysas åt erfarenhet i form av att det är lärare som är motsträviga mot att lämna sin trygga erfarenhetszon tillhör kategorin med erfarenhet. Erfarenhet i form av ”det där har vi prövat förut” eller ”jag har redan gjort det där en gång” ignoreras och stoppas undan när det tycker upp i samband med att tänka nytt och att skolutveckla. Att nämna att det har gått några år sen jag tog examen uppfattas inte alla gånger som comme-il-faut kan jag känna. En åsikt väger lika tungt oavsett hur många år du har stått på klassrumsgolvet. Helt sant. Men så var det ordet erfarenhet. Erfarenheten av att stå i klassrummet och undervisa i 40 år eller mer. En föreläsare som har satt sig i mitt minne är en kvinna som var 67 år. Det var under lärarutbildningen som jag fick förmånen att lyssna på henne. Hon sa att när hon var 63 år hade hon insett att hon hade tänkt helt fel kring undervisning. Då hade hon med hjälp av sina nya kunskaper och sin erfarenhet börjat undervisa på ett helt annat sätt. Det är något jag bär med mig fortfarande. Jag twittrade en gång med utgångspunkt från just det något i stil med:
”Om jag någon gång slutar att utvecklas och att ständigt lära nytt så be mig byta yrke.”
Tänk att vid 63 års ålder våga utmana sina egna erfarenheter. Det är modigt. Jag hopps att jag förblir så öppen som jag anser mig vara nu. Det finns inga garantier för det. Men just därför är det viktigt att lärares erfarenhet tas till vara. Vi säger att undervisningen ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet. Är vi alltid så bra på att diskutera erfarenhetens vikt. Inte bara den erfarenhet som kommer sig av att ha undervisat en kurs eller ämnesområde utan ett helt lärarliv. Förhållande vis har de lärare som går i pension nu eller snart väldigt dålig lön i förhållande till de som nyanställs. Visst det handlar om tillgång och efterfrågan och en hel del annat också. Men det är skevt. Är det så vi värderar lärarerfarenhet? Ger vi tillräckligt med utrymme åt erfarenhet? En erfaren lärares ord väger kanske inte tyngre, men det finns en nyans med som det inte går att utbilda sig till.

Utbildning och erfarenhet.

Det är viktigt med utbildning. Men vi glömmer att prata erfarenhet. Gör mig en tjänst. Även om du inte håller med om vad någon säger, så lyssna på erfarenhet och respektera den!
Jag vill att erfarenheter ska finnas med i de sociala medierna också och inte bara på arbetslagsmöten. (Som dessutom i min erfarenhetsvärld alldeles för ofta ägnas åt administrativa och praktiska ting än just skolutvecklande diskussioner sprungna ur just forskning och beprövad erfarenhet.) Jag vill att vi lyssnar på erfarna lärare och får in den aspekten i diskussionerna på sociala medier. Ligger ansvaret för det enbart på äldre lärare? Finns det utrymme för en diskussion om hur vi bättre tar till vara på lärarerfarenhet och hur skaffar vi oss det bäst själva?


Så du väljer att inte hålla med eller att ha en åsikt? Det är din fulla rätt och här kommer något provocerande jobbigt. Jag kommer att låta ungefär lika mossig som jag är. Det jag vet nu som lärare visste jag inte när jag började undervisa. Japp så är det. Jag var en bra lärare. Absolut. Det är inte konstigt att man kan vara en bra lärare i början av en karriär. Lägg därtill erfarenhet. Sen kan du för all del välja vad du vill göra med din erfarenhet, men den finns där.
Nu säger kanske du att jag talar i egen sak. Ja det är sant. Utan åldersnoja kan jag konstatera att jag ligger i mellanskiktet mellan nyutexad och pensionering.  Så om du vill kan du betrakta det här som att jag är jävig och därför inte värt att lyssna på. Sen har jag för all del alltid tyckt så här. En 67-årig lärare fick mig att förstå det här. Innan jag ens hade fått min examen. Jag tycker samma sak nu som då. (Förutom det faktum att löneskillnaden har förstärkts.) 
Jag tyckte samma sak om förstelärarreformen innan titeln stod på mitt kort som efter. Så är det tillåtet att tycka något nu ifall man är gammal och med titel? Även om det råkar vara samma sak som förr. Även om jag är samma person som förr. Om än med lite mer erfarenhet.



Nu lägger jag in en bild på en amurtiger som inte har med inlägget att göra mer än att pryda det eftersom jag är så stolt över mitt snygga foto. (Nej tigern heter inte Jante. ;) ) Jag är på semester och har varit på Nordens Ark med min yngsta dotter. Åk dit om du är i närheten av Sotenäset någon gång. 

   


Mer om lärarlegitimation:
Den långa resan mot lärarlegitimation

Mer om förstelärare:
Spridda tankar om förstelärare

15 juni 2014

#Flippkon14 - Tack!

Två dagar med #Flippkon14 är över. Två dagar då jag fått förmånen att lyssna på föreläsningar och diskutera med andra som är precis lika intresserade som jag av flippat klassrum och flippat lärande. Förutom de enskilda föredragen så måste jag säga att det som gett mig störst intryck är vilket stort engagemang som finns ute i våra skolor och hur mångsidigt det flippade klassrummet är.
På #Flippkon14 fanns representanter från alla ämnen och stadier av utbildning upp till högskolenivå. Tillsammans hade vi kunnat bild en grymt bra F-gymnasieskola med direkt koppling till forskningsbaserad undervisning.

Jag har fått massor av idéer till nya lektioner och upplägg inför hösten. Det spelar ingen roll om den som levererade en idé inom flippat lärande pratade om högstadienivå i idrott eller kemi på gymnasienivå. Det finns relevans och paralleller att göra till den egna undervisningen. Vad säger forskningen, vilka program kan man använda, vilka hinder och förutsättningar finns, finns det något som är mer flippat än något annat? Alla de frågor som kom upp på #Flippkon14 hade inte svar, men allt behöver inte omedelbara eller ett enda svar. 

Diskussioner, tankar och en mängd trevliga och engagerade pedagoger från olika delar av landet och Åland. Det är vad de här två dagarna har gett mig. Och även om jag var tröttare än vanligt (en nybakad student på hemmafronten och NP med följande betygssättning tär på krafterna) så ångrar jag mig inte ett dugg. Det var givande två dagar och innan vi lämnade skolan som hade härbärgerat oss så pratade vi redan om hur vi ska lägga upp det hela inför nästa år. 

Tack alla ni som kom till #Flippkon14 och ett särskilt tack till er som berättade om era erfarenheter och tankar på olika sätt kring flippat! Ett speciellt stort tack till Gunilla som fixade lokal och roddade utrustningen! Ni har alla bevisat för mig att det finns undervisning som slår undan benen på både politiker, tidningsrubriker och pisaundersökningar.