20 november 2014

Specialpedagogisk Tidskrift

Här är min artikel som publicerades i Specialpedagogisk tidskrift. Nummer 3/2014 om vi ska vara mer nogräknade. Tidningen ges ut av Svenska Förbundet för Specialpedagogik (SFSP). Jag blev väldigt glad när jag fick en förfrågan om att skriva en artikel för tidningen. Just inom specialpedagogik ser jag stora möjligheter att använda sig av flippat klassrum för att öka elevers förförståelse och ge ökade möjligheter att repetera på individuell nivå. På samma sätt som att SFI är ett väldigt bra område att arbeta flippat med. Egentligen så vet vi nog alla att det som gagnar elever med speciella behov gagnar nästa uteslutande även alla andra elever. Flippat för alla med andra ord.
Du kan läsa artikeln här eller ladda ner den om du hellre vill det. Scribd är suveränt att använda sig för att bädda in tidningartiklar och annat på det här sättet. (Nej det är inte dold reklam, utan jag tycker det.)

16 november 2014

Kvinnlig ödmjukhet i sociala medier

Jag är aktiv i många diskussioner om digitalt lärande på olika sätt i sociala medier. Det finns flera vägar att gå i en diskussion och jag har sett dom alla. Hålla sig till sakfrågan och diskutera utifrån det, byta ämne men hålla sig på gränsen till vad det handlar om ändå, skylla ifrån sig på någon annan samt använda sig av diverse härskartekniker. Bland annat. Knappast förvånande för många är det sistnämnda oftast hanterat av män. Nej jag drar inte alla män över en kam, men för att undvika att nämna namn (vilket jag personligen har fått erfara kan få ödesdigra konsekvenser) så skriver jag om män som en grupp och hoppas att alla ni som inte behöver ta åt er ursäktar mig för det.

Ärligt talat är jag till dels rädd för att skriva det här inlägget. Det kan få konsekvenser. Påpekande om hur fel jag har kan vara en sån konsekvens. Total tystnad likaså, eftersom ingen vågar prata om det. Håll med i alla lägen så kanske du tjänar på det själv någon gång. Du kanske får en liten skärva. Eftersom du så troget har stöttat en man utan att ha vågat ta upp saker till diskussion. Ett sånt här inlägg gynnar inte det. Befarar att den där skärvan inte landar hos mig eftersom jag väljer att vara besvärlig och rikta lampan mot ett fenomen som faktiskt finns. Som jag inte är ensam om att se, men alldeles för ensam om att påpeka.

Faktum är att jag är en medelålders kärring samt lärare som arbetar på grundskolan och borde vara tyst. 

I de pedagogiska diskussionerna och ställningstagandena har jag i vissa mäns ögon alla fel. De kanske inte kan sätta fingret på det. De kanske inte ens tänker på det. Men det visar sig i det bemötande jag kan få.
För om jag diskuterar utifrån min egen erfarenhet är det inte ok. Om jag diskuterar utifrån erfarenhet över huvud taget är det inte ok. Att jag råkar vara kvinna diskvalificerar mig i många mäns ögon till att i grunden ha tillräckliga kunskaper, åtminstone inte motsvarande kunskaper som en man. I ett kollegium på en skola är vi vana vid att mest diskutera med kvinnor. Det kan ha sina för- och nackdelar. När diskussionen börjar föras i de virtuella pedagogiska rummen är läget ett annat. Där finns många män som alltid anser sig veta bättre. Oavsett erfarenhet, bakgrund eller ålder på "kombatanterna".

Jag vill kunna diskutera på lika villkor, men jag upplever alldeles för ofta att det inte är tillåtet. De har hänt att män har försökt tysta ned mig i en debatt med ganska trista metoder. Jag har oftast försökt föra den här diskussionen "bakom kulisserna". Dels för att folk, ja både kvinnor och män, undviker att tala med mig om jag påpekar märkligheter offentligt och jag får rådet att "ta det lite lugnt". Resultatet av de här diskussionerna har rent bokstavligen blivit att jag inte bjuds in till diverse sammankomster och konferenser. Det har både kvinnor och män sagt. Det är bättre att sitta still i båten än att vilja diskutera vissa frågor eller ställningstaganden. Jag har fått erbjudanden om föreläsaruppdrag indragna pga att jag inte är en man, en inbjudan om att få tillhöra en talarförmedling är puts väck och att följa med på resor på mässor utomlands blir plötsligt uteslutet om du vågar belysa fläckar. Jag undrar om samma sak hade hänt en man. Kanske för att mannen inte ens hade behövt påpeka märkligheter. "Det går bra för mig ändå tack så mycket."

Ditt sätt att vara upplevs som helt annorlunda om du är en kvinna jämfört med om du hade sagt och gjort exakt samma sak som man. Vissa män säger att de inte fattar alls vad man pratar om. Därför finns det inte. Andra påstår sig veta, kanske till och med beklagar det, men visar i handling och ord att så inte är fallet. Ytterligare andra behöver inte ens säga något, det märks att de inte gör skillnad på män och kvinnor i debatten och har en helt ok inställning till alla. De senare riskerar förstås själva att råka illa ut med rejäla rallarsvingar i diskussioner.

En kvinna ska vara "ödmjuk", inte säga vad hon tycker i alla lägen, inte visa sina kunskaper och inte våga sig på att ha en erfarenhetsbas som kan vara densamma eller utöver en mans. Jodå. Allt det har jag fått höra. Mitt sätt att framföra idéer och tankar på (har jag fått höra) är helt  ok hos en man, men man "förväntar sig annat från en kvinna". Jag borde inte ta så mycket plats, för "det gör inte kvinnor". Kanske inte alla säger det här i en öppen diskussion, men gärna när det inte syns.

Det handlar inte om män och kvinnor egentligen. Det handlar om respekt. En respekt som ett antal män tyvärr inte har, fast de själva äger en fast övertygelse om att de har det. De anser att de inte gör skillnad på män och kvinnor, att det inte spelar någon roll om det finns attitydskillnader, att det är "tingens ordning", att de bara "utnyttjar den lucka som finns", att de inte fattar vad man pratar om etc. Förmodligen exakt den variation på reaktioner som det här inlägget kan få, inklusive tystnad som är så talande.

För att kunna föra fram egna åsikter så behöver man ödmjukt lyssna. Det gäller både män som kvinnor.

------------------------------------------------------------------------------------

Som en liten parentes så här efteråt. De fem härskarteknikerna. Inte alls svårt att överföra till sociala medier.

- Osynliggörande 
...försiggår när kvinnor blir bortglömda, förbigångna eller ”överkörda”. Osynliggörandet fråntar kvinnor deras identitet eller påminner dem om att de är mindre värda. Att de är oviktiga och betydelseslösa.
- Förlöjligande 
...försiggår när kvinnors insats blir förhånad, utskrattad eller liknad vid djur, till exempel höns. Som när kvinnor sägs vara speciellt känsliga eller att de är sexuella varelser eller när kvinnor blir avvisade som kalla eller cyniska. Alltsammans är beteckningar som vanligtvis inte sätts på mäns reaktioner.
- Undanhållande av information 
...försiggår när män som en självklarhet vänder sig till andra män och kvinnor inte ges information om viktiga saker på arbetsplatsen eller i det politiska livet. Även kvinnors insats i hemmet och med hushållsarbetet förtigs.
- Dubbelbestraffning 
...försiggår när det är fel båda det kvinnor gör och det de inte gör. Den här tekniken tas i bruk mot dem som man har fördomar mot. T ex när kvinnor i kvinnorörelsen beskylls för at vara orsak till alla skilsmässor och samtidigt beskylls för att inte vara tillräckligt aktiva i politiken. Damn you if you do, damn you if you don’t.
- Påförande av skuld och skam
...sker genom förlöjligande och dubbelbestraffning. Det försiggår när kvinnor får veta att de inte är tillräckligt bra, även om anledningen kan vara:
1. att de tänker och handlar annorlunda och på ett nytt sätt i förhållande till män.
2. att de inte har kunnat skaffa sig tillgång till information som männen behärskar.


10 november 2014

Lite om nordiska språk

Jag har stött på så många lärare som tycker att det är svårt att undervisa i nordiska språk. En del nöjer sig med att lära sina elever att räkna på de olika språken och vill det sig riktigt illa så så hoppar man helt enkelt över de få rader som finns i Lgr11 om de nordiska språken.
I syftestexten:

"Undervisningen ska även bidra till att eleverna får möta och bekanta sig med såväl de nordiska grannspråken som de nationella minoritetsspråken."
och under rubriken Språkbruk i det centrala innehållet:
"Språkbruk i Sverige och Norden. Några varianter av regionala skillnader i talad svenska. Några kännetecknande ord och begrepp i de nordiska språken samt skillnader och likheter mellan dem. Vilka de nationella minoritetsspråken är."
Personligen har jag haft lättare med danska och norska, där idéerna aldrig har trutit, förutom då möjligtvis uttalet. Jag minns däremot hur trist det var att på gymnasiet läsa dikter på de olika språken och sedan försöka översätta. Finska tror jag aldrig kom upp på bordet alls. När jag själv började undervisa svenska var jag därför mån om att inte låta den här biten bara handla om en stycke text. För i orden finns det mer än så. Kultur, känslor och en gemensam historia bland annat. När jag har pratat och samarbetat med lärare i de andra nordiska länderna har jag, märkligt nog, slagits av hur lika våra tankar kring undervisning är. Så ska vi kanske börja där? Att bli bättre på att hitta varandra över landsgränserna. Vill du arbeta med kollegoism går det precis lika bra att göra med lärare i de andra nordiska länderna. Själv har jag ständig kontakt och diskussioner med lärare i framför allt Danmark, Norge och Finland. Min blogg har också många läsare från de här länderna. (Hej på er!) Den stora konferensen i Trondheim, NKUL, har varit en av höjdpunkterna för mig i år. Jag hoppas kunna åka nästa år också.

Det är helt okej att ta till "fulknep" när du vill undervisa i de nordiska språken. Gör det enkelt och roligt. (Ganska lustigt ordval där med tanke på nordiska språk.) Det mesta går dessutom jättebra att flippa. Jag gör det gärna när jag arbetar med mina elever som är mellan 9 och 12 år. En ganska enkel sak, som också spar tid, är att låta eleverna se en flipp på ett annat språk, för att sedan arbeta med på svenskalektionen. Vad sägs tex om Hanne Kvam Rambergs Å skrive en artikkel. Nu handlar filmen om hur man skriver i ämnet engelska, men samma gäller för både norska och svenska. Jag tror att du förstår principen med att få in de nordiska språken i din ordinarie undervisning. Gjord för äldre elever än mina, men exceptionellt bra med lagom långsam tydlighet så att alla hänger med, även vi lite trögare svenskar.


På samma sätt kan du låta eleverna använda norska och danska Wikipedia när de letar fakta. För överkurs - skriv artiklar på de olika ländernas Wikipedia. (De behöver komma ikapp svenska Wikipedia med antalet artiklar, så vi kan lägga in en hjälpande hand där.)

Något annat jag brukar göra är att lägga in musik i undervisningen. Inte bara barnsånger, vilket lätt blir fallet när vi tar itu med språk som är ovana för oss. Själv använder jag gärna Kim Larsens Baggaardskatten för att arbeta med danska. 


Låt först eleverna lyssna på sången. Dom kommer inte förstå ett dugg med största sannolikhet. Sen delar du ut texten på danska och låter eleverna arbeta med den. Nu är det förmodligen enklare att förstå. Vi stryker under ord, förklarar och diskuterar. Vad är likt - vad är olikt? En del ord behöver de få hjälp med att översätta. När du låter eleverna lyssna på låten en tredje gång kan du antagligen se ett leende sprida sig. De känner igen. De vet. De kan danska!
I alla fall lite.
Om du nu inte gillar just Kim Larsen så går det självklart bra att välja annan musik. Men inte barnvsor, ok?
Igenkänningsfaktorn med berättelser som eleverna redan känner är aldrig fel att använda sig av. Alltså kommer ett sångtips till så här när vi närmar oss jul: Julekveldsvise med Oslo Gospel Choir:


Om du kan tänka dig att arbeta en längre tid med norska så kan jag inte göra något bättre än att tipsa dig om en av mina barndomsfavoriter:
Brødrene Dal og Professor Drøvels Hemmelighet
Den håller fortfarande med den oförglömliga repliken
"Se! Professor Drøvels støvel!".

Läs Anders And eller se en film på Youtube med densamme. Det finns en hel del och det är en utmaning.
svenska Yle finns massor på svenska, men med en finsk utblick.
Hele Norges turplanlegger från NRK är en guldgruva med massor av natur och kultur från Norge.
Danska DR kan du alltid använda och varför inte lyssna på isländska i ett sammanhang på RÚV? Nyheter är minst lika intressanta, om inte mer, på ett annat språk.
Mulan på isländska - vad sägs om det?
För samiska känns Sápmi självklar.
Svårt att hitta info om färöiska? Lär dig färöiska med ett enkelt spel. Färöiska språkrådet - Føroyska málnevndin - kanske kan ge något. Språktidningen har skrivit om det färöiska alfabetet. Och så lite geografi från Färöarna. Sen finns det minsann gratis närkurser i färöiska.
Glöm inte heller att skypa med klasser i de nordiska länderna. När jag har gjort det har jag själv varit ganska orolig för hur jag ska klara språket "live". Mina elever har däremot tagit det som den mest naturliga saken i världen.

På Facebook finns tex grupperna Nordiske Språkpiloter, Nordisk skolesamarbejde och Nordisk forum
Sidan Nordisk sprog från danska DR tar upp svenska, danska och norska ur flera perspektiv.
Skolverket har en sida om Nordiska språk med en hel del material.
Undervisningsmaterial om Norden från Nordiskt samarbete får du inte missa. Där finns massor av fakta samt länkar till ordböcker, kartor och gratis bilder från Norden.

Och ja, jag har fortfarande svårt med finskan. Tips någon?

8 november 2014

Kollegialt lärande är egoistiskt

Jag har precis ägnat en del tid åt att leta och surfa runt efter filmer som kan användas i flippar. Det blir allt vanligare att lärare lägger upp material på Youtube. Allt fler delar också med sig av lektionstips och föreläsningsmaterial i form av powerpoints och annat. Bloggar och flöden sociala medier svämmar också över av tankar, idéer och kreativitet. Den här delakulturen tycker jag är suverän. Det visar på den oerhörda kompetens och generositet som lärare besitter. Om det är något som ska besegra den negativa bild av lärare, som har fått regera alldeles för länge, så är det förmodligen det faktum att lärare idag vågar visa upp sitt kompetenta arbete.

Finns det en absolut definition på kollegialt lärande?
Att vi delar med oss av det vi tänker och gör är basen i det kollegiala lärandet. Kollegialt lärande är att ge och ta. Jag hörde en skrämmande historia härom veckan om en rektor som beordrat en lärare att sätta sig i ett rum en dag i veckan och berätta om hur hen arbetar för sina kollegor. Det var helt enkelt ett sätt att tömma en resurs av kunskaper som läraren hade skaffat sig av eget intresse och på egen tid. Det kan väl till viss del vara ok, men var fanns vinsten för läraren som bara skulle ge? För mig känns det så fel. Det är inte kollegialt lärande i min värld. Kollegialt lärande är en sorts flipperspel där tankarna tillsammans skapar ett mervärde. När jag föreläser är det inte kollegialt lärande. Det blir inte det bara för att jag är en kollega och inte professionell föreläsare (även om jag ger bra och professionella föreläsningar om jag får säga det själv). Det kollegiala i kollegialt lärande ligger inte i att vi är kollegor. Det kollegiala ligger i det utbyte som sker kollegor emellan. Det kan visserligen vara så att en kollega ger av sin kunskap och erfarenhet till andra kollegor, men om det är en och samma kollega som ständigt är källan och de andra mottagare, så skulle det för mig inte vara samma sak. Potentiellt kollegialt lärande sker när det jag har förmedlat i en föreläsning bearbetas vidare mellan kollegorna där jag har varit och pratat. Kollegialt lärande sker i de möten jag har i samband med mina föreläsningar. Jag ger inspiration till kollegialt lärande. Jag får själv kollegial inspiration och lärande genom att träffa andra pedagoger i hela Norden.

På Skolverkets sida som heter Kollegialt lärande, nyckelfaktor för framgångsrik skolutveckling står bland annat:
"Det som kallas kollegialt lärande är en sammanfattande term för olika former av kompetensutveckling där kollegor genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskap och färdigheter."
Samarbete. Det för mig är att det sker ett utbyte av information. Inte en envägskommunikation utan ett utbyte. En delaktighet.
Det kan exempelvis pågå på en skola. Just nu leder jag, som förstelärare i SO, en utvecklingsgrupp på skolan som har mycket stor kapacitet. Jag går från varje möte med en enorm inspiration från mina kollegor. Vi stöter och blöter och den gemensamma kompetensen ger en kraft att förändra och utveckla.
Det sker ständigt och jämt i sociala medier. Det utbyte jag har av Twitter går nog inte riktigt att ge full rättvisa i en enda förklaring. Många skulle nog hålla med om att Twitter är världens bästa fortbildning.

Jag har skapat fem facebookgrupper. Det största (utan tvekan) är Flippa klassrummet med i dagsläget 11394 medlemmar. Den mest... lite speciella, är antagligen Holger Nilsson och Mortensen Fanklubb som är kopplad till URs serie Geografens testamente - eller Den stora Sverigeresan.
Det som har drivit mig att starta grupperna är mitt behov att tillsammans med anda diskutera och utbyta tankar kring undervisning och skola. Egentligen fyller den här bloggen samma behov. Det är ett sätt för mig att delge andra mina tankar, men lika viktigt för mig är den feedback jag får i kommentarsfält, på sociala medier och via mail. Att jag är medlem i så många andra pedagogiska facebbokgrupper är av precis samma anledning. Så mina aktiviteter med bloggande och twittrande etc kan ses som enbart egoistiska. Kollegialt lärande är egoistiskt. Det fina i kråksången är att det i en förlängning också ger andra mer... som sen ger mig tillbaka... kollegialt. Kollegial egoism. Frågan är om det då ens är egoism.
Kollegoism kanske.
Den som är rädd i sin egen yrkesroll eller att visa upp sin undervisning bör nog fundera över fördelarna med att stänga in sina pärmar i ett skåp mot att få så mycket mer tillbaka via ett kollegium. Antingen om det kollegiala lärandet sker på en skola eller i sociala medier så ger det ett mervärde.

UR har gjort en utmärkt serie om kollegialt lärande i serien Didaktikens verktyg. Se gärna den om du inte redan har gjort det.

Pedagogiska pubar, edcamps och aktivt deltagande i sociala medier ses fortfarande med viss skepsis på sina håll i våra skolor. Att det i sin mer praktiska form handlar om kollegialt lärande och inte överarbete eller "brist på vettig fritid" börjar allt mer att landa.

Jag har hört folk kalla lärare för dumma eftersom vi delar med oss. I de mer karriärstinna yrkena kan det vara rena rama självmordet att ge ut sina tankar till en konkurrent. Jag tror att kollegialt lärande är framtidens styrka i läraryrket. Vi har en fördel i det faktum att vi inte har en erfarenhet av karriärhysteri (och jag hoppas att den nya karriärreformen med förstelärare och lektorer inte kommer att förändra det). Klassrumsdörrarna har börjat öppnas. På en del ställen är det precis bara en glipa mellan dörr och karm och på andra ställen står dörren på vid gavel. Jag lägger ingen värdering i hur mycket man väljer att öppna sin dörr. Bara det faktum att det kollegiala lärandet (oavsett om det sker i större eller mindre form) bidrar till att utveckla lärandet för våra elever, är det viktigaste.

Kollegoism. Ja jag gillar det ordet.


Ps. Ordet kollegoism har fått så otroligt många positiva reaktioner att jag skickade in det till Institutet för Språk och folkminnen. Snart i en SAOL nära dig. ;)

Trädet vid Hornborgasjön

19 oktober 2014

Ett arbetsmaterial till "Geografens testamente"

Jag har haft lite att göra i helgen.
Jag är säkert inte färdig än, men det här är i alla fall en första version. Det går alltid att arbeta om och förbättra. Det här är en början i vilket fall.

Och du... Gå gärna med i facebookgruppen Holger Nilsson och Mortensen fanklubb.

Varsågoda...



17 oktober 2014

Geografens testamente

Jag tror på att förankra kunskapsinlärning i barns verklighet. Att sätta ut Malmö, Haparanda och Gumslöv på en blindkarta kan vara aldrig så viktig för allmänbildningen, men om eleverna inte kan sätta in det i ett sammanhang som känns vare sig relevant eller intressant så blir det så mycket svårare. Jag tänker på samma sätt när jag arbetar med The Big Five. Du kan göra kort och matriser i det oändliga, men hur får du in det i verklighetens undervisning tillsammans med stoffet på ett bra sätt. Hur lätt är det att träna in begrepp som hänger löst i luften? Var finns intresset för att jämföra olika levnadsförutsättningar ifall det inte finns någon personlig koppling eller dragning till det vi kommunicerar. Visst går det att plugga in allt ändå. Du sätter dig vid ett skrivbord och tvingar dig själv att komma ihåg alla fakta. Men medge att det är enklare när det finns ett behov eller en nyfikenhet. Nu är väl det kanske ganska självklart. Men det är itne alltid lika enkelt. Variation är inte fel. Pedagogiska program har enda sidan det rödinspirerade programmet Mumlan varit en väg att gå. Fem myror är fler än fyra elefanter bevisade att bokstavsinlärning kan vara mer än bara envist tragglande.

Geografens testamente - eller den stora Sverigeresan har du antagligen hört talas om ifall du någon gång arvbetat med geografi i en mellanstadieklass. Det är inte första gången när jag i år använder mig av Holger och Mortensens äventyr för att på ett spännande sätt arbeta med geografi. Det har fungerat med både 4:or, 5:or och 6:or. Eleverna tycker att det är sådär lagom mysrysigt, spännande och lärorikt på samma gång. Vi hittar hel tiden kopplingar mellan programmets händelser och det vi själva kan relatera till. En morgon hade jag en elev med stor förtjusning berättade att hen hade hört att dom sa Jokkmokk på TV kvällen innan. Idag var det en annan som blev glad. En elev som tidigare inte sett någon större mening med att veta något om söder och väster ligger som nu hittade alla sjöar på kartan och sedan kunde beskriva var dom låg med hjälp av väderstreck utifrån gårdagens avsnitt.  Vi har också ifrågasatt en del fakta och har gjort en analys av hur långt det borde ta att i verkligheten kunna ta sig runt till de olika ställena som våra hjältar i serien lyckas med. Det går faktiskt inte att springa på så kort tid mellan Värmland och Ångermanland. Vi har räknat på det. Glädjen över att förstå kan uttryckas i utropet:

"Karin! Jag är ett sånt pro!"

Så programmet är väldigt bra. Jag twittrade ut med #EnVecka att mina elever är fullkomligt stormförtjusta i URs programserie Geografens testamente. Precis som jag också är. Jag blev inte särskilt förvånad när flera twittrade tillbaka att deras elever gillade programserien minst lika mycket. Ännu en grisblinkning hoppar fram. För samtidigt som jag twittrar ut att det borde finnas en fanklubb för serien, så inser jag att det borde göra just det. Jag är en person som inte bara pratar utan också försöker göra saker. Så det går inte många minuter förrän facebookgruppen
Holger Nilsson och Mortensen fanklubb är född.

Björn Appelgren från UR-pedagogerna är inte sen att hänga på och ger mig två bilder som jag kan använda till headern. Därutöver så är det suveränt att ha Björn i gruppen på flera sätt än så. Vi kan ge snabb feedback på vad som fungerar och vad som inte gör det. Vi kan lägga in önskemål (och få positiv respons på det bara någon minut senare.) Dessutom... Kan ni tänka er en grymmare grupp än där elever (själva eller via lärarens konto), lärare och UR-pedagoger. Kan driva frågor och önskemål mer nära varandra? Sen tänker jag mig vyer där elever kan samarbeta med olika projekt under Geografens paraply eller hjälpa varandra med frågor eller funderingar. Missa förresten inte heller UR-pedagogernas blogg.

Jag berättade om den nya facebookgruppen för mina elever. De tyckte att det var en fantastiskt bra idé. De började med att gissa på hur många som var medlemmar redan efter så kort tid. Kunde det vara så mycket som 10? 15? En våghals gissade på 30 och några andra tyckte nog att det var i mesta laget. När vi kontrollerade visade det sig vara 126 stycken och alla i klassen var mycket positivt överraskade. Vi räknade ut att det då antagligen finns ungefär 3126 elever indirekt kopplade till gruppen. Uträkningen gick lite "kringelikrokigt", för de listade ut att det kan finnas både fler och färre elever i klasser än vad vi själva är, dvs 26. Nästa steg var att ta reda på var alla dessa barn fanns i Sverige. Stämde det verkligen som Karin sa att de bodde runt om i hela Sverige. Från norr till söder och från väster till Öster. Var det verkligen så att lärarna bodde precis där eleverna bodde? Hur skulle vi räkna om två lärare fanns på samma ställe? Det kunde ju hända att de undervisade samma klass. Sånt måste man ju tänka på. Vi skrev upp 25 orter och städer på tavlan. Sen började vi leta. Vi hittade alla. De fanns över hela Sverige. Då hade vi ändå bara tittat på en femtedel av alla lärare som fanns i gruppen.

Jag ser stora fördelar med den här gruppen. Framför allt ser jag ett utbyte av tankar och idéer mellan vuxna och barn på ett sätt som förstärker lärandet, vilket är grunden. I skolan, över landskapsgränser, på nätet och i ett perspektiv där både elever och lärare kan påverka på vilket sätt vi kan och ska arbeta i skolan. Elevdemokrati. Att få in de fem förmågorna från The Big Five är inte särskilt svårt när du arbetar med Geografens testamente vilken väg du än väljer att ta. Det finns så många beröringspunkter till annat än just det geografiska och det är lätt att koppla en stor del av Lgr11 till programmet även ur ett ämnesperspektiv.

Se programmen, gå med i gruppen. Passa på att lära dig lite om Sverige ur ett äventyrsperspektiv. Ha gärna ett litet barn att krama på i närheten när det blir läskigt.

13 oktober 2014

#EnVecka

Bloggstatistik är lustigt. Det säger mer än vad man kanske tror. Lägger jag inte in ett inlägg så rinner linjediagrammet på. Sen går det att ganska tydligt  att se på min bloggstatistik exakt när jag lagt in ett blogginlägg. Idag har jag inte skrivit något på bloggen (förrän nu), men klockan 17 stack statistiken iväg  med en ordentlig fart rakt upp och har sen hållit sig konstant högt sen dess. Så... Vad hände klockan 17?
Jag kan inte veta med säkerhet (eftersom inlänkarna är inte helt tydliga), men det jag funderar på är om det har med mitt twitter-uppdrag som jag har den här veckan att göra. Jag fick överta uppdraget från Jimmie Nordberg, som i sin tur tog över efter Helena Kvarnsell som utförde uppdraget efter Daniel Barker (som startade alltihop). Hashtagen heter #EnVecka och det handlar om att twittra om sin lärarvardag.

Jag kan säga att det är två saker som jag har funderat på under min första dag under #EnVecka. Det ena är att jag undrar om jag riskerar att skrämma bort varenda blivande lärare som eventuellt finns där ute genom mina tweets. Jag twittrar iväg det som händer. Det jag gör och sånt som händer mest varje dag. Jag kan inte mer än anta att det kan se helt vansinnigt ut. Överfullt så att det inte bara rinner över utan även översvämmar ett helt rum. Jag tror att en lärares vardag är fullt av små saker som vi gör varje dag utan att tänka på det. Särskilt om du jobbar på låg- och mellanstadiet. Det är omplåstring av fingrar, leta stövlar och diskutera när flugorna somnar för vintern. Inget som jag funderar så mycket på. Det är en del av min lärarvardag och det är en del av att få hela dagen att fungera. Jag kan inte ignorera det mina elever vill delge mig och jag kan inte strunta i att deras värld, deras viktiga och högst närvarande värld, också påverkar min.
Jag gillar det, för jag är fullt övertygad om att det sociala hänger ihop med lärandet. Om jag väljer att inte se det sociala, av vilken sort det än må vara, så påverkar det också elevernas lärande. Direkt eller indirekt.

Ovanpå den högst närvarande värld som mina 10-åriga elever delger mig så ligger min egen högst privata situation som ensamstående mamma. Jag tror att fler ensamstående än jag kan intyga att du kör så det ryker den veckan, då barnen bor på annat ställe, sen försöker du ta igen det den veckan då barnen bor hemma hos dig. (Det är inte alltid det där sistnämnda fungerar, men det är en strävan.) Nu bor visserligen sonen hos mig hela tiden, men där har jag tur med en 16-åring som vet hur en köttbulle steks. I hans fall 24 köttbullar. Det här leder till att min lärarvardag kanske ser helt galen ut den här veckan. Nästa vecka är den förhoppningsvis bara halvt galen.

Vi har också det faktum att jag har en fabläss för det här med skolutveckling. Det gör säkert att jag kanske "arbetar" mer än somliga andra. För mig går lärarvardag smidigt ihop med intresset för skolutveckling. Jag är inte säker på exakt var gränsen går. Jag är inte ens säker på att det finns någon gräns. Så jag har funderat över när jag ska sätta dit hashtagen #EnVecka. Jag har efter lite tänkande kommit fram till att det nog kan bli en del gånger då andra inte skulle jobba alls. När andra skulle spela golf eller plocka svamp istället. (Fast det hann jag med i helgen ändå.)

Jobb och intresse flyter ihop för min del. Tyck inte synd om mig. Det är ett eget val. Be mig inte att (hash)tagga ner, för det går inte. När jag jobbar och hur mycket jag jobbar är mitt eget val. Jag mår bra av det och tycker att det ger mig väldigt mycket. Mitt twittrande med #EnVecka är inte ett försök att göra dig matt eller med en baktanke att du ska bli orolig för min hälsa. Det är heller inte en gåva till min arbetsgivare så att Stockholms Stad skulle kunna tvinga alla andra att arbeta lika mycket (för det varken får eller kan dom).
På mitt jobb har jag flera medarbetare som skänker kramar bara för att jag är jag och som tycker att det bästa som har hänt just idag var när jag klev in genom klassrumsdörren. Hur många andra yrken har en jublande kör som står på tå när de återvänder efter helgen? Hur många andra får höra historien om det där fina lövet som virvlade runt i höstvinden i morse? På vilket annat jobb jublas det när möjligheten ges att få jobba mer?

Även om du ser det som eländigt mycket det jag gör under den här veckan, så väljer jag att se det som en hyllning till mitt jobb. För det är ett givande, spännande, utmanande och fantastiskt roligt jobb.
Följ med mig under #EnVecka!


Vår klassmaskot Artur som han ser ut i verkligheten.
Bilden tagen på Nordens Ark.